När livet skakas om : patienters och närståendes erfarenheter av hjärtstopp utanför sjukhus

I Europa vårdar ambulanspersonal årligen cirka 300 000 människor med hjärtstopp. Ungefär en av tio överlever. Tidigare forskning har inte i någon större utsträckning berört hur överlevande patienter och närstående mår efteråt eller vilka etiska aspekter och problem som möter ambulanspersonal i dessa situationer. Med hjälp av en reflekterande livsvärldsansats är syftet med denna licentiatavhandling att beskriva vad det innebär att överleva hjärtstopp utanför sjukhus respektive närvara vid en nära persons hjärtstopp. Med utgångspunkt i det empiriska resultatet är syftet att belysa och diskutera etiska aspekter och problem av betydelse för ambulanspersonals vårdande ur ett normativt perspektiv. Avhandlingens empiriska resultat visar hur ogripbart det är att drabbas av hjärtstopp och hur uppvaknandet ur medvetslösheten innebär vilsenhet och kontrollförlust genom den minneslucka som tillfogats. Att överleva innebär därför ett sökande efter sammanhang så att situationen kan ges mening och förklaring till tankar, känslor och upplevelser. Känslan av sammanhang nås via andra människors berättelser tillsammans med egna minnen. I det fortsatta livet finns existentiell rädsla och otrygghet där den egna identiteten och meningen i livet omvärderas i takt med en växande insikt om hur den egna kroppen påverkats av hjärtstoppet. Ibland upplevs kroppen som begränsad vilket skapar otrygghet och rädsla. I det fortsatta livet kan det finnas skuldkänslor för det inträffade likväl som att hjärtstoppet ses som en opåverkbar händelse. Men det finns även tacksamhet och glädje över välbefinnande och trygghet i ett förändrat liv där vardagliga sysslor ger tillvaron en viss stadga. Det passerade livshotet införlivas i ett liv där mänskliga relationer blivit än viktigare värden i ett gott liv. Närvaro vid en nära persons hjärtstopp omkullkastar känslan av kontroll. Allt upplevs overkligt, tiden tycks stanna upp och samtidigt är verkligheten extremt påtaglig. Förvåning övergår snabbt till ett kaos av tankar och känslor där panik, chock och fruktan griper tag. Verkligheten innebär ett överväldigande och ensamt ansvar där närstående känner sig otillräckliga. Väntan på professionell hjälp känns lång och det är en befriande känsla då ambulanspersonal anländer och övertar ansvaret. Samtidigt väcks hopp om att patienten ska överleva. För närstående är allt kaotiskt, ångestfyllt och omtumlande då de kastas mellan hopp och misströstan för att slutligen få ett overkligt och ogripbart besked om den nära personens överlevnad eller död. Livets grundvalar skakas om och uppmärksammar livets skörhet och att inget kan tas för givet. Efter händelsen finns obesvarade frågor och oro som riskerar att leda till ensamhet i sorg eller i en oro för den överlevandes framtid. Oavsett vilket, riskerar ensamheten att leda till uppoffring av egna och viktiga behov. I ett gott beslut balanseras etiska normer att rädda liv, rätten till värdig/god död, autonomiprincipen samt att göra gott och inte skada. Den övergripande normen vid hjärtstopp är att rädda liv. Att i det akuta skedet avgöra om patienten räddas till ett acceptabelt liv är svårt. Det empiriska resultatet ger dock stöd för att återupplivning bör göras vid behandlingsbara hjärtstopp samtidigt som resultatet visar hur svårt det är att dra en gräns för vad ett acceptabelt liv är. Undantagsvis är det goda beslutet att avstå från eller avbryta återupplivning, exempelvis vid förekomst av ett giltigt förhandsdirektiv. En värdig/god död är då det primära. Ett utökat etiskt ansvar för ambulanssjuksköterskor kan vara att de ges beslutsrätt för avbrytande av återupplivning. Ett annat ansvar handlar om möjligheten att främja ett gott liv för överlevande genom att efteråt bidra med kunskap som kan skapa förlorade sammanhang. Ansvaret för närstående kan innebära att meningslös återupplivning inte görs ”för deras skull” utan att deras behov möts på bättre sätt