Kontaktfamilj/person för yngre och äldre barn : Har insatsens varaktighet och ansamlingar av ogynnsamma omständigheter under barnens uppväxt någon betydelse för utfall på lång sikt?

I denna rapport undersöks om insatsens varaktighet och ansamlingar av ogynnsamma omständigheter under uppväxten har ett samband med hur det går på längre sikt för de barn där insatsen kontaktfamilj eller kontaktperson inleddes under småbarnsåren och/eller förpuberteten. Analyserna omfattar alla de barn födda i Sverige 1973-1990 där insatsen påbörjades när de var 2-5 år (n=6 693) och/eller när de var 10-13 år (n=6 389). Med hjälp av avancerade regressionsanalyser ser vi att sammansättningen av bakgrundsproblem inte verkar ha något tydligt specifikt samband med hur det går i framtiden. Det är antalet problem som verkar betyda något. I den yngre gruppen verkar barnen med flest problemfaktorer i hembakgrunden ha dragit nytta av längre insatstid. Där är det med andra ord möjligt att en långvarig tillgång till en kompenserande vuxenmiljö utanför den egna familjen kan ha påverkat de mest utsatta barnens utveckling på sikt. För barn med färre problemfaktorer fanns det ingen sådant samband, snarare tendenser till det omvända. Det verkar med andra ord som om en långvarig insats för de yngre barnen fungerar bättre för de ’svåraste fallen’. För de äldre barnen ser vi svaga tendenser till ett motsatt mönster. De med lägst antal problemfaktorer är de som verkar ha fått svag nytta av lång insatstid. Här är det viktigt att vara medveten om att vi bara har tillgång data som tyder problem i hemmet, inte hos barnet själv (t.ex. förekomsten av beteendeproblem). Det verkar med andra ord som om insatsen var för svag för de mest utsatta barnen. Den äldre gruppen hade generellt mer tecken på problem i barndomen (t.ex. höga förekomster av psykisk ohälsa hos föräldrarna) än den yngre gruppen barn. Den äldre gruppen barn verkar också ha klarat sig betydligt sämre i tonåren och i ung vuxen ålder. Eftersom våra sambandsanalyser inte har någon jämförelsegrupp av barn som inte fått någon insats (alla som ingår i analysen har fått mer eller mindre av insatsen) är det viktigt att påpeka att vi med det här sättet att analysera inte kan säga något om insatsen är effektiv eller inte. De mönster vi alltjämt har funnit ska därför tolkas som ’tendenser till dämpad försämring’ över tid. Det finns dock ingenting som tyder på att socialtjänsten bör vara restriktiv med att ge yngre barn från utsatta familjer en kontaktfamiljsinsats under lång tid. För de äldre barnen finns det dessvärre inga resultat som är tillräckligt handfasta för att tjäna som underlag för rekommendationer