Att bedöma och dokumentera elevers läsning : Fem lärares uppfattningar

Internationella studier visar att andelen svaga läsare har ökat i Sverige. Detta samtidigt som skolan arbetat med målrelaterade bedömningar som är tänkta att förtydliga bedömningsprocessen genom att elevens prestationer bedöms utifrån i förväg formulerade mål. Forskning inom området antyder att målen många gånger är otydliga för eleverna och att lärare är osäkra på hur bedömningen ska gå till. De senaste åren har det tillkommit en ökad fordran på elevdokumentation i olika former och utvärderingar av arbetet med dem visar att lärare efterfrågar ett gemensamt språk då många uppfattar sig ha svårt att formulera sig. Det har forskats en hel del om bedömning i skolan, men forskningen rörande dokumentation är mer åsidosatt. Syftet med denna studie var att undersöka lärare uppfattning av och arbete med att bedöma och dokumentera elevers läsutveckling. I studien deltog fem lärare från fyra olika skolor och kommuner. Data samlades in med hjälp av intervjuer och materialet analyserades tematiskt utifrån frågeområdena. Resultaten visade att lärarna känner sig förhållandevis säkra på att bedöma elevers läsutveckling trots osäkerhet kring att definiera läsflyt. Elever i behov av särskilt stöd uppmärksammas under bedömningsprocessen. Bedömningen sker kontinuerligt medan dokumentationen lätt hopar sig innan utvecklingssamtalen. Den individuella utvecklingsplanen är den elevdokumentation som framhålls ha tydligast funktion för eleven. Åtgärdsprogrammens roll är mer diffus då det inte alltid fungerar som ett levande verktyg och eleverna inte alltid är med vid upprättandet. Lärarna är överlag positiva till dokumentationen då den resulterat i en mer kvalificerad målstyrning för eleverna och lärarna, vilket i sin tur medfört att bedömningen förenklats. Däremot upplevs inte utfallet av dokumentationen väga upp arbetsinsatsen. Den nackdel som tydligt träder fram är svårigheten med formuleringar och tidsåtgången som ger upphov till stress