Paleogeografi i östra Svealand de senaste 7000 åren

Strandlinjen i Sverige har sedan den senaste inlandsisen präglats av isostatisklandhöjning. Höjningen var som kraftigast straxt efter deglaciationen men verkar påtagligt än idag i landets norra delar, framförallt Ångermanland och Västerbotten, medan rörelsen minskat i landets södra delar där den är liten eller avtagit helt. Strandförskjutning är resultatet av isostatisk landhöjning och eustatisk havsytenivåförändring. För att rekonstruera strandförskjutningens utveckling upprättas strandförskjutningskurvor. Kurvan är således resultatet av landhöjning och havsnivåförändringar i meter som en funktion av tiden. Då den isostatiska landhöjning påverkar strandförskjutningsförloppet både i nord-sydlig samt öst-västlig riktning med varierande storlek i olika delar av landet, bör områden modelleras utifrån lokala förutsättningar för att uppnå en så korrekt detaljnivå som möjligt. Examensarbetes syfte är att belysa paleogeografiska förändringar i östra Svealand under de senaste 7000 åren. Information har hämtats från såväl arkeologiska som geologiska källor, såsom strandnära bosättningar och isolerade sjöar. Genom att använda geografiskt läge, nuvarande höjd över havet och ålder, kunde en trendyta anpassas för att beräkna en synkron forntida strandlinje för valfri tidpunkt inom hela undersökningsområdet. Trendytan skapades med hjälp av multivariat regressionsanalys vilket resulterade i en andragradsekvation baserad på åldern i kvadrat, vilket indikerar att hastigheten av strandförskjutningen har varierat med tiden, i detta fall avtagit med tiden. Ytan visade på ojämn isostasi i både nord-sydlig och öst-västlig riktning med högst höjning i nordväst och lägst i sydost. Tidigare studier har påvisat indikationer på transgressiva förlopp söder om Mälardalen under senaste 7000 åren. Inga sådana trender kunde dock identifieras genom denna matematiska funktion då detta kräver fördjupade sedimentstratigrafiska studier