Ungdomar med lindrig utvecklingsstörning och deras syn på sin identitet och framtid

I uppsatsen undersöks vilken betydelse faktorer som familj, skola och vänner har för identitetsuppfattningen hos ungdomar med lindrig utvecklingsstörning, från deras eget perspektiv. Genom tematiska intervjuer med fem ungdomar som går i gymnasiesärskola har undersöks hur de såg på sin barndom, uppväxt, familjerelationer, kamrater och den egna självbilden. Resultatet har huvudsakligen analyserats utifrån E.H. Eriksons teori om identitetsutveckling. Resultatet visade att alla intervjupersoner upplevde att de under sin barndom hade kamrater och nästan alla hade en bra relation till sina föräldrar. Under tonåren förändrades detta och idag upplevde mer än hälften av de intervjuade att de inte hade några kamrater som de umgås med på fritiden och alla utom en ansåg att relationen till föräldrarna hade försämrats betydligt. Barndomsberättelserna vittnade om mobbing och många skolbyten hos en del av intervjupersonerna. Nästan alla ungdomar i studien förmedlade en bild av sig själva som osäkra på hur de ska bete sig vissa sammanhang. Analysen tyder på att ungdomar med en lindrig utvecklingsstörning kan ha svårigheter att förlika sig med att gå i särskola och att de inte vill förknippas med särskolans övriga elever. I min studie berättade mer än hälften av ungdomarna om sorg över att inte vara som alla andra ungdomar