Informationsgivningens tvetydighet och konsekvenser : Vid offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden

Offentliga uppköpserbjudande utgör en viktig del av den moderna svenska samhällsekonomin. Ett företagsförvärv på aktiemarknaden genererar stora ekonomiska möjligheter och konsekvenser för de flesta intressenter såsom arbetstagare och aktieägare. Det är särskilt intressant med tanke på att aktiemarknaden präglas i mångt och mycket av självreglering. Det är således aktörerna på marknaden som etablerar lämpliga regler för vad som skall anses utgöra god sed. Denna sortens reglering är ett avsteg från Sveriges sedvanliga normbildning som vanligtvis utgörs av strukturerad lagstiftning. Det är sedermera intressant till vilken grad det är gynnsamt med en kombination av dels självreglering, dels lagstiftning. Det har anförts att aktiemarknaden är en komplicerad marknad som kräver denna sortens flexibilitet som självreglering medför. Denna framställning har inte ambitionen att strikt väga, å ena sidan lagstiftning som är en oundgänglig del av den moderna ekonomiska infrastrukturen, å andra sidan självreglering som är väl förankrat på aktiemarknaden. Däremot krävs det enligt min mening högre ställda krav på självregleringen för att uppnå en balans bland de olika intressegrupper som finns representerade på aktiemarknaden och därmed upprätthålla förtroendet för marknaden. Informationsgivning är en central del av aktiemarknaden. Med tanke på självregleringen, krävs att rättvis och korrekt information finns tillgänglig till samtliga aktörer under ett och samma tillfälle. Allt i enlighet för att bevara förtroendet. Däremot är due diligence-processen ett vedertaget avsteg från likabehandlingsprincipen som ett led i ett offentligt uppköpserbjudande. Det är brukligt att budgivaren företar en due diligence där denne har möjlighet att bilda sig en uppfattning huruvida målbolaget infriar de ställda förväntningarna och förhoppningarna med företagsförvärvet. Processen fungerar som ett verktyg för att allokera risker som är förknippade med detta stora åtagande samt avgör ofta om ett förvärv är för handen eller ej. Innan takeover-direktivet fanns inga särskilda regler för offentliga uppköpserbjudanden. För Sveriges vidkommande implementerades direktivet med dels självreglering, dels lagstiftning. 2 kapitlet 1 § lag om offentliga uppköpserbjudanden stipulerar numera att aktiebolag skall ”följa de regler som börsen har fastställt för sådana erbjudanden”. Det innebär bland annat att alla noterade aktiebolag har underkastat sig att följa NBK:s takeover-regler. Däremot är reglerna idag utformade aningen egendomliga när det angår due diligence-processen som ett led i ett offentligt uppköpserbjudande. Det föreligger enligt min mening oskäliga risker för budgivaren som är förknippade med ett offentligt uppköpserbjudande. Problematik uppstår då budgivaren väljer att inte lämna något bud på målbolaget efter en genomförd due diligence. Eftersom då bortfaller målbolagets skyldighet att informera marknaden om förhållandet som rimligen förväntas påverka värderingen av målbolagets aktie. Däremot kvarstår budgivarens skyldighet att varken avyttra eller förvärva aktier i målbolaget med anledning av att denne fått selektiv information som inte övriga marknaden tagit del av. Eftersom budgivaren numera innehar selektiv information, som skall offentliggöras om denne inte vill vara belastad med handelsförbud. Det innebär således att om budgivaren förvärvat aktier innan genomförd due diligence att denne inte kan avyttra aktierna. Det blir särskilt betungande i det fall att budgivaren genom en due diligence insett att dessa är övervärderade eller till och med värdelösa. Danmark och Storbritannien har däremot valt en annan implementering av direktivet. Enligt min åsikt borde Sverige blicka västerut och lära av det land som varit förfadern och utvecklaren av takeover-reglerna sedan 1960-talet, avseende offentliga uppköpserbjudanden. I min slutsats föreslår jag därmed en förändring till nuvarande takeover-regler