Skademinimering, ideologi och kunskap : Språkbruk i det politiska rummet i konstruktionen av narkotikaoch brukare.

På senare tid har narkotikadebatten tagit nya vändningar och en restriktiv politik ifrågasätts både globalt och i Sverige. Våren 2020 beslutade socialutskottet enhälligt att det är dags för regeringen att utvärdera narkotikapolitiken. Syftet med uppsatsen var att identifiera centrala diskurser angående narkotika och skademinimering samt diskutera den diskursiva praktikens inverkan på maktförhållanden. Metod: Med hjälp av Faircloughs kritiska diskursanalys analyserades en riksdagsdebatt och nio motioner. Resultat: Analysen resulterade i fyra diskurser: Den sjuka brukaren, Skademinimering, Drogliberalisering samt Evidens. Diskussion: Den rådande uppfattningen om narkotikabrukare var den av en homogen grupp i behov av vård, trots deras individuella behov. Detta ensidiga synsätt medförde en bred acceptans av ett enda skademinimeringsnarrativ i den restriktiva diskursen vilket lämnade lite utrymme för uppkomsten av andra mer värde-neutrala alternativ. Evidens ses av beslutsfattare som en viktig aspekt i utvärderingen av narkotikapolitiken, men risken finns att en viss kunskap ignoreras vilket skett vid tidigare utvärderingar. Avkriminalisering av eget bruk var en omstridd fråga som både sågs som hjälpande och stjälpande. Slutsats: En medikalisering av orsaker till beroende tystade ned diskussionen om alternativa sociala förklaringar och lösningar, och huruvida den restriktiva politiken i sig orsakade brukare ohälsa. Ideologi bestämde evidensens legitimitet och det uttalade målet med skademinimerande insatser.Betyg i Ladok 200602.