Säkerhetsträning av Fartygsbesättningar för Resilience

En besättnings krisberedskap och förmåga att hantera oväntade nödsituationer såsom brand, personskador eller evakuering har en avgörande betydelse för säkerheten ombord fartyg och påverkar besättningsmedlemmars och passagerares chanser för överlevnad. Att träna inför det oförutsägbara är en utmaning men en viktig del i förberedelsen inför olika typer av kriser och en förutsättning för att hantera dessa situationer och agera fördelaktigt för att undvika katastrof. Syftet med detta projekt har varit att kartlägga och värdera dagens säkerhetsträning för att utveckla förslag på verktygslåda och metodik för inspirerande och engagerande lärande för ökad sjösäkerhet. Analysen har varit riktad både mot den grundläggande utbildningen som ges till blivande sjöbefäl inom ramen för sjöfartshögskolornas säkerhetsträning och mot den återkommande säkerhetsträning som bedrivs ombord fartyg med yrkesverksam sjöpersonal. I projektet har ett särskilt fokus lagts på att ur ett resilience-perspektiv förstå hur man kan träna inför förmågan att flexibelt anpassa sin prestation till rådande förhållanden genom att snabbt upptäcka och reagera på risker, omfördela resurser och finna nya lösningar i komplexa situationer. Datainsamlingen skedde med utgångspunkt i en rad olika metoder, med såväl kvalitativa som kvantitativa angreppssätt. En större observationsstudie genomfördes vid två av landets maritima träningscenter. Intervjuer och fokusgrupper hölls med såväl studenter, instruktörer som erfarna sjömän. Därutöver genomfördes en omfattande enkätstudie riktad till svensk sjöpersonal samt en observation vid en storövning på en passagerafärja involverande besättning, statister, en MIRG-styrka och räddningspersonal från land. Resultaten visar på sammansättningen och komplexiteten i det breda omfång av färdigheter och förmågor som ligger till grund för en besättnings krisberedskap. Egenskaper som visade sig vara av vikt sträcker sig från individers kroppsliga erfarenheter och förtrogenhet med fartygsspecifik utrustning samt förmåga av känslomässig reglering till kollektivt agerande och koordinering under organiserad ledning och kommunikation. Resultaten talar för vikten av den instruktörsledda säkerhetsträningen under utbildning av sjöbefäl där grunden för krisberedskap och fortsatt lärande inom den framtida tjänstgöringen läggs. Den kontinuerliga säkerhetsträningen ombord har därefter en potential att fördjupa besättningars kunskap och förmåga att hantera komplexa situationer under stress. Ett vanligt sätt att träna inför kriser är genom scenario-baserade simuleringar där man får möjlighet att utveckla praktiska färdigheter som inte annars hade kunnat förskansas genom ordinarie verksamhet. Trots att en över lag positiv bild av dagens säkerhetsträning målades upp av många deltagare i enkätstudien visade det sig emellertid i intervjuer och observationer finnas brister i hur dessa simuleringar genomförs och utvärderas. Utöver tidsbrist och ökande krav som försvårar ett engagerat säkerhetstränande så planeras och utförs övningar ofta endast utifrån regelbaserade incitament snarare än utifrån ett perspektiv på besättningars organisatoriska lärande och kunskapsmässiga behov. Även strukturen för simuleringar (med förberedande briefing och avslutande debriefing), som etablerats i andra säkerhetskritiska domäner (såsom sjukvården), visade sig vara bristfällig i de studerade fallen. Projektets bidrag ligger, utöver den empiriska analysen, i ett konceptuellt ramverk för säkerhetsträning ombord fartyg som ska kunna användas av rederier och lärosäten för att stärka den egna säkerhetsträningen. A crew's crisis preparedness and ability to deal with unexpected emergencies such as fire, personal injury or evacuation are of decisive importance for the safety on board ship and affect the chances of survival of crew members and passengers. Training for the unpredictable is a challenge but an important part of preparing for different types of crises and a prerequisite for dealing with these situations and acting beneficially and avoiding disaster. The purpose of this project has been to map and evaluate today's safety training in order to develop proposals for a toolbox and methodology for inspiring and engaging learning for increased maritime safety. The analysis has been aimed both at the basic training given to future naval commanders and marine engineers within the framework of the maritime colleges' safety training, but also the recurring safety training that is conducted on board ships with professional naval personnel. In the project, a particular focus has been placed on understanding from a resilience perspective how one can train for the ability to flexibly adapt their performance to prevailing conditions by quickly detecting and reacting to risks, redistributing resources, and finding new solutions in complex situations. The data collection took place through several different methods, with both qualitative and quantitative approaches. A larger observational study was carried out at two of the country's maritime training centers and interviews and focus groups were held with students, instructors, and experienced seamen alike. In addition, an extensive survey study aimed at Swedish maritime personnel was carried out as well as an observation during a large-scale exercise on a passenger ferry involving crew, extras, a MIRG force and rescue personnel from shore. The results demonstrate the composition and complexity of the wide range of skills and abilities that underpin a crew's emergency preparedness. Qualities found to be important range from individuals' bodily experiences and familiarity with ship-specific equipment and ability of emotional regulation to collective action and coordination under organized leadership and communication. The results underlines the importance of the instructor-led safety training during basic training of maritime officers and maritime engineers, where the foundation for crisis preparedness and continued learning within the future service is laid. The continuous safety training on board then has the potential to deepen crews' knowledge and ability to handle complex situations under stress. A common way to train for crises is through scenario-based simulations, providing the opportunity to develop practical skills that could not otherwise be entrenched through ordinary activities. Although an overall positive depiction of today's safety training was outlined by several participants in the survey study, interviews and observations showed that there were re-occurring issues in how these simulations are carried out and evaluated. In addition to lack of time and increasing demands that make committed safety training difficult, exercises are often planned and carried out only based on rule-based incentives rather than from a perspective on crews' organizational learning and knowledge needs. Even the structure for simulations (with preparatory briefing and final debriefing), established in many other safety-critical domains (such as healthcare), was found to be deficient in the cases studied. The project's contribution lies, in addition to the empirical analysis, in a conceptual framework for safety training on board ships that can be used by shipping companies and educational institutions to strengthen their own safety training