Psykiatrisk tvångsvård vid självskadebeteende – kan en person ha ett oundgängligt behov av en vård som inte hjälper?

Personer med upprepat självskadebeteende är inte sällan föremål för psykiatrisk tvångsvård. Tvångsvården motiveras vanligen med att personen löper risk att allvarligt skada sig själv, och därför har ett oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård. Det finns emellertid inget tydligt vetenskapligt stöd för att sådan vård effektivt förhindrar självskadehandlingar i dessa fall. Medicinska studier pekar tvärtom på att heldygnsvård kan bidra till att självskadebeteenden eskalerar, vilket också bekräftas av den kliniska erfarenheten. I artikeln konstaterar vi att psykiatrisk tvångsvård av personer med självskadebeteende förutsätter en noggrann och kunskapsbaserad avvägning mellan de risker och den nytta som heldygnsvården innebär. Detta följer av proportionalitetsprincipen och av kravet på att hälso- och sjukvård ska stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi analyserar därför om kravet på ett oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård i 3 § 1 p. lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128, LPT) kan anses uppfyllt mot bakgrund av kunskapsläget kring självskadebeteende. Vår slutsats är att så ofta inte är fallet