Nya matematiklärares arbete med inkludering av alla elever

Inkludering är ett omstritt begreppet i den svenska skoldebatten. Vissa politiker och debattörer menar att inkludering har gått för långt andra menar att det handlar om missförstånd om vad inkludering är. Internationella konventioner som Salamanca-deklarationen och merparten av tidigare forskning är överens om att inkludering handlar om att alla elever oavsett individuella skillnader ska som regel lära sig tillsammans. Tidigare forskning visar att inkluderande undervisning har positiva effekter på alla elever både akademiskt och socialt. Den visar också att olika perspektiv på elevernas olikheter och matematiklärande har avgörande betydelse för om alla elever inkluderas i undervisningen eller inte. Forskningen visar att lärarens uppfattning om begreppet inkludering, lärarens syn på kunskap, lärande, och elevernas olikhet samt lärarens självöfrmåga om sin möjlighet att kunna inkludera alla elever har stor betydelse för lärarens möjlighet att inkludera alla elever. Lärarens utbildning och erfarenhet har också betydelse för inkludering av alla elever enligt forskningen. I den här studien har jag i en kvalitativ fallstudie och med hjälp kritisk diskursanalys genom semistrukturerade intervjuer undersökt hur en ny matematiklärare talar om inkludering av alla elever, vilka och hur diskurser och sociala praktiker skapas, reproduceras och/eller ifrågasättas i lärarens matematikundervisning. Resultatet behandlar tre olika huvudtema; diskurser om inkludering av alla elever, diskurser om hur lärarutbildningen, fortbildning och yrkeserfarenhet har förberett läraren för ett inkluderande arbetssätt och diskurser om pedagogiska och didaktiska inkluderande arbetssätt i lärarens undervisning. Resultatet visar att läraren har en uppfattning om inkludering som inte stämmer överens med hur inkludering definieras av internationella konventioner och tidigare forskning. Läraren talar om inkludering som akademisk prestation, en diskursiv praktik som upprätthåller en social praktik där elever som bedöms vara mycket svaga exkluderas från ordinarieundervisningen i klassen. Läraren reproducerar och upprätthåller ett kategoriskt perspektiv/diskurs på elevernas svårigheter och olikheter bland eleverna. Det innebär att elevernas skillnader i kunskapsnivå, språkfärdigheter och funktionsvariation uppfattas som ett problem. Att eleverna talas som att de har eller är med svårigheter och inte i svårigheter. Kunskap uppfattas som färdig informationspaket som oproblematiskt kan överföras till eleverna. Och när överföringen inte fungerar sökes felet hos eleverna och inte i skolsystemet. Läraren talar om olika inkluderingshinder hos eleverna men inte om eventuella inkluderingshinder som uppstår på grund av skolans organisation, matematikämnets innehåll, pedagogiska och didaktiska praktiker, läroplanen, läromedel, styrdokumenten etc. Det kategorisk perspektivet är en diskursiv praktik som reproducerar och upprätthåller en exkluderande social praktik. Studien visar också att lärarutbildningen och erfarenheten som lärare i svenska skolan inte har gett läraren tillräckligt verktyg att kunna bedriva en inkluderande matematikundervisningTRACE-projekte