Tidiga resultat från ett föryngringsförsök med stora inverser - för ökad överlevnad och minskad viltbetning?

I Sverige har vi under en lång tid brukat våra skogar för olika nyttor så som virke och bränsle. Det har lett till ett utbrett skogsskötselsystem där markberedning och plantering är en viktig del i nyetableringen av våra skogar. I Sverige föryngras cirka 200 000 hektar om året och därefter planteras cirka 86 procent av föryngringsarealen, vilket även är den vanligaste föryngringsmetoden i södra Sverige. För att följa den svenska lagstiftningen måste ett nytt bestånd etableras efter en föryngringsavverkning. Vad som räknas till en godkänd föryngring beror på lokalens egenskaper. Markberedning är den vanligaste skogsvårdsmetoden i Sverige för att öka överlevnaden och få en variation vid plantering oavsett trädslag. Dock finns det fortfarande mycket kvar att undersöka för att ge våra svenska skogsplantor de bästa förutsättningarna för att växa. I södra Sverige är överlevnaden för gran- och tallplantering övergripande låg. Kraftig markberedning har visat i flertalet försök att överlevnaden ökar genom att minska inverkan från vegetation och skador från snytbagge (Hylobius abietis). Inversmarkberedning står ut bland de olika markberedningsmetoderna eftersom den ger bar mineraljord i kombination med mineralisering i det begravda humustäcket. Syftet med denna studie är att undersöka om grupplantering i större inverser kommer att öka överlevnaden och vitaliteten på gran- och tallplantor samt om det blir någon skillnad i betesgrad beroende på markberedningstyp och trädslag. Studien ingår i ett större forskningsprojekt som består av två delar. Den första delen behandlar överlevnad och tidigt tillväxt på gran (Picea abies) och tall (Pinus sylvestris) och avslutas efter tre år. Försöket är utlagt på tre olika lokaler, Asa försökspark, Tönnersjöheden försökspark och Vrångsjön, en lokal norr om Norrköping. Fältinventeringen för denna studie skedde i början av mars och följande variabler mättes; plantornas höjd, toppskottets längd, sidoskottets längd (vid avsaknad av toppskott), och om plantorna hade några skador samt skadegrad. Bearbetningen av mätdatan gjordes i Excel samt i RStudio. Resultatet visar att det inte finns någon signifikant skillnad gällande jämförelsen mellan markberedningsmetod och trädslag. De skillnader som fanns att urskilja hittades endast enskilt inom lokalerna. Inget samband finns att säkerställa mellan lokalerna. Av skadegörarna var det snytbaggen som orsakade mest skador bland gran- och tallplantorna.In Sweden, we have for a long time used our forests for various benefits such as timber and fuel. This has led to a widespread forest management system where soil scarification and planting are an important part of the new establishment of our forests. In Sweden, approximately 200 000 hectares are regenerated every year and thereafter approximately 86 percent of the regenerated area is planted, which is also the most common regeneration method in southern Sweden. In order to comply with Swedish legislation, a new stand must be established after final felling. What counts as an approved regeneration depends on the stand characteristics. Scarification is the most common forest management method in Sweden to increase survival and to get a variation when planting, regardless of tree species. However, there is still much to explore to give our Swedish forest seedlings the best conditions for growth. In southern Sweden, the survival rate for Scots pine (Pinus Sylvestris) and Norway spruce (Picea abies) are generally low. Heavy scarification has shown in several experiments that survival increases by reducing the impact of vegetation and damage from pine weevil (Hylobius abietis). Inverse scarification stands out among the various scarification methods because it provides bare mineral soil in combination with mineralization in the buried humus cover. The purpose of this study is to investigate whether inverse scarification will increase the survival and vitality of Norway spruce and Scots pine seedlings and whether there will be any difference in the degree of browsing damage depending on scarification method and tree species. The study is part of a larger research project that consist of two parts. The first part deals with survival and early growth of Norway spruce and Scots pine and ends after three years. The experiment is based on three different sites, Asa experimental park, Tönnersjöheden experimental park and a site north of Norrköping, Vrångsjön. The field inventory for this study took place at the beginning of March and the following variables were measured; height of the plant, the length of the top shoot (the side shoot if the top shoot was missing), damage and the degree of damage. Processing of the measurement data was done in Excel and in RStudio. The results show that there was no significant differences regarding the comparison between scarification method and tree species. The differences that can be distinguished are only found on site level. There are no connections to ensure any differences between the sites. The pine weevil caused the most damage among the Norway spruce and Scots pine seedlings