Shaun Clarke och småstaten

Luftmakt är i relation till andra tvångsmaktsmedel relativt nytt. Tvångsmedlet har använts under cirka 100 år för att påverka motståndarens beslutsfattande. Luftmakt anammades snabbt av resursstarka stormakter, som då också skapade grundförutsättningar för dess användande. Med tid och teknikutveckling har även mindre resursstarka stater tagit till sig luftmakt, men då också behållit stormakternas teoretiska grund och doktriner. Detta utgör ett problem för en resurssvag småstat – att använda ett tvångsmaktsmedel där det råder obalans mellan tillgängliga resurser och tänkt användningsområde. Shaun Clarke utvecklar år 2001 en luftmaktsteori för småstater där denna obalans i resurser omhändertas och utnyttjas. Ett problem kopplat till småstatsteori är att det ofta saknas empirisk grund för dess validitet, detta gäller även för Clarkes teori. Syftet med studien är att pröva hans teori mot två skilda fall, där småstater segrat med hjälp av luftmakt. Studiens fall är luftmaktsanvändning i Bekaadalen 1982 och Andra Karabakh-kriget 2020. Studiens resultat visar att Clarkes teori delvis kan förklaras i de båda fallen och kräver ytterligare prövning innan teorin kan bekräftas eller avfärdas med empirisk bevisning