Balansgången mellan mänskliga rättigheter och särskilda befogenheter : En tematisk analys av tvångsplacerade barn och ungas rättigheter på statens låsta institutioner

Den statliga tvångsvården för placerade barn och unga på särskilda ungdomshem, har återkommande varit under internationell kritik från FN:s Barnrättskommitté och Tortyrkommitté för upprätthållandet av tvångsåtgärder som isolering. Statliga aktörer och civilsamhällesorganisationer har adresserat stora brister inom vården som i förlängningen riskerar att barn och unga far illa snarare än att få hjälp och behandling. Det senaste decenniet har ett rättighetsarbete påbörjats inom institutionerna. Trots beaktandet av mänskliga rättigheter och ett lyft av barns rättigheter inom verksamheten påvisas återkommande brister som vanvård, rättsosäkerhet och rättsliga övertramp från statligt anställd personal på de särskilda ungdomshemmen. Barn och unga står i beroendeställning till de statligt anställda som arbetar på institutionen. Att vara statligt anställd innebär dessutom ett ytterst ansvar att säkerställa mänskliga rättigheter, även inom den vård som bedrivs med tvång och kontroll. Syftet med den här studien var att utifrån insamlat material från statliga aktörer, statens institutionsstyrelse, och civilsamhällesorganisationer undersöka hur att mänskliga rättigheter förverkligas, samt hur användandet av särskilda befogenheter legitimeras trots deras rättsosäkerhet. Studien har genomförts med tematisk analys som metod. Resultatet påvisar att det förefaller finnas hinder för att mänskliga rättigheter ska förverkligas, genom upprätthållandet av brister som rättsosäkerhet, ojämlikhet och svårigheter med samverkan. Vidare tydliggörs att barns och ungas upplevelser av särskilda befogenheter ofta beskrivs i termer av våldsamma och bestraffande, medan statens vuxna ögon legitimerar dem som nödvändiga. Genom ett barndomssociologiskt och feministiskt angreppssätt diskuteras hur vuxnas institutionaliserade makt förefaller begränsa och förhindra realiserandet av ett barnperspektiv inom verksamheten. Vidare påvisas utifrån civilsamhällsorganisationers kritik hur etablerade arbetsmetoder som är förenade med döds- och skaderisker, används vid utövandet av tvångsingripanden och legitimeras som nödvändiga samt bedöms vara förenade med ”barnets bästa” och med ”respekt för människovärde och integritet”. Balansgången med att upprätthålla mänskliga rättigheter för barn och unga inom tvångsvården förefaller vara förenade med stora utmaningar.