Som ett väsen man älskar och känner : när litteratur närmar sig insekter

Insekter har länge innehaft en undanskymd plats inom litterära djurstudier, och tidigare forskning har i viss utsträckning berört skildrandets svårigheter. Den här uppsatsen vill istället rikta uppmärksamheten mot litterära insektsskildringars mer-än-antropocentriska potential. Uppsatsens primära syfte är att belysa och diskutera hur insekter, samt hur mötet och förhållandet mellan människa och insekt framställs i tre utvalda verk. En betoning ligger på att uppmärksamma form- och innehållsmässiga framställningsstrategier som kan uppfattas som mer-än-antropocentriska. De tre analyserade verken är Maurice Maeterlincks La vie des abeilles (1901), Leena Krohns Tainaron: postia toisesta kaupungista (1985), samt Bernard Werbers Les Fourmis (1991), och tillvägagångssättet har i viss mån varit inspirerat av ytläsning (surface reading). I analysen används även begrepp och tankegångar som förekommer inom djurstudier och närliggande fält. Analysen visar bland annat vilka strategier som har använts för att undvika grov antropomorfism och överdriven distansering, samt vilka strategier som använts för att undvika att positionera insekter i stereotypa roller i förhållande till människor. Analysen visar också hur verkens mänskliga jaginstanser låter sig påverkas och omformas i mötet med insekter, samt föreslår att läsaren i sitt möte med texterna kan påverkas på ett liknande sätt. Vidare tyder analysen på att skönlitterära insektsskildringar kan vara svåra att placera in i generella modeller för berättelser om djur.