Den existentiella psykoterapin som ontologisk hermeneutisk praktik

Hermeneutik, vetenskapen om tolkning, förknippar vi kanske vanligen med textstudier, men begreppet har kommit att få en vidare betydelse inom fenomenologin genom filosoferna Heidegger och Gadamer på ett sätt som är relevant för det psykoterapeutiska arbetet. Syftet med denna essä är att fördjupa diskussionen om dialektiken mellan det tolkande jaget och den andre, och spegla den mot en psykoterapeutisk tradition med existentiella förtecken. Fokus här ligger på de specifika aspekterna som är utmärkande för det existentiella synsättet på människans vara i världen, som källa till mening och samtidigt till lidande. Frågan som närmare ska undersökas är på vilket sätt den ontologiska hermeneutiken, såsom den har formulerats av först Heidegger och sedan utvecklats av Gadamer, kan vara fruktbar i den existentiella psykoterapeutiska praktiken? (Gadamer, 1997; Heidegger, 2019). Den ”ontologiska hermeneutiken” såsom Heidegger definierade den, beskriver psykiatrikern och forskaren Chessik just som en hermeneutik som intresserar sig för den fundamentala frågan om den mänskliga existensen (Chessik, 1990)