En komparativ analys av effektiviteten mellan fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel som behandling vid mild till måttlig depression.

Depression is a very common public disease that can lead to social and economic burdens in the society and has been shown to increase in recent decades. The symptoms that define depression are melancholic mood, loss of interest in previously enjoyable activities, loss of joy and loss of energy (greater fatigue than usual). More serious symptoms are thoughts of death and eventually even suicide. The pathophysiology is complicated and not yet fully understood. One of the hypotheses is the monoamine hypothesis, which states that the concentrations of serotonin, dopamine and norepinephrine are depleted in depressed patients and that this is the reason why antidepressant drugs work to many people. Another hypothesis states the role of neuroplasticity (e.g., neurogenesis) in depression. Neuroplasticity can be stimulated by various neurotrophins (e.g., BDNF, Brain derived neurotrophic factor) which in turn have been shown to be stimulated by physical activity. The stimulation of neuroplasticity in some regions in the brain (e.g., hippocampus) leads to antidepressant effects. The purpose of the work was to, based on literature studies, investigate whether mild to moderate depression can be treated with physical activity as alternative treatment instead of antidepressant drugs. This literature study is based on articles from the databases PubMed. A total of four studies have been reviewed and were Randomized controlled trial (RCT)- studies comparing physical activity with antidepressant drugs. All studies showed a clear reduction in depressive symptoms in participants who exercised. Exercise has been shown to have similar effects as drug use. The advantages of exercise compared to drug use include fewer side effects, no drug-drug interactions and additional health benefits. The disadvantage is poorer compliance and added costs of group training or help from professional staff. The conclusion that is drawn is that exercise could very well be offered as an alternative to treatment and has promising conditions. However, additional larger studies with more statistically significant results examining the difference between physical activity and antidepressant drugs should be done as well as studies that provide a better understanding of the pathophysiology which in turn could lead to better treating options. Depression är en mycket vanlig folksjukdom som kan leda till både social och ekonomisk börda i samhället och har visats öka de senaste decennierna. Symtomen som definierar depression är sänkt grundstämning med onormal nedstämdhet, intresseförlust, glädjeförlust och energiförlust (större uttröttbarhet än vanligt). Mer allvarliga symtom är tankar på död och självmord. Patofysiologin är komplicerad och ännu inte helt klarlagd. En av hypotesen är monoaminohypotesen, och går ut på att koncentrationerna av serotonin, dopamin och noradrenalin är uttömda hos deprimerade patienter samt att det är orsaken till att antidepressiva läkemedel fungerar hos många. En annan hypotes är neuroplasticitetens (bl.a. neurogenes) roll i depressionen. Neuroplasticiteten kan stimuleras av olika neurotrofiner (BDNF) som i sin tur har visats stimuleras av fysisk aktivitet. Denna stimulering ger upphov till antidepressiva effekter. Syftet med arbetet var att, baserat på litteraturstudier, undersöka om mild till måttlig depression kan behandlas med fysisk aktivitet som alternativbehandling istället för antidepressiva läkemedel. Denna litteraturstudie var baserad på artiklar från databaserna PubMed. Fyra studier hade sammanlagt granskats, där dessa var RCT-studier som jämförde fysisk aktivitet med antidepressiva läkemedel. Samtliga studier visade en tydlig minskning av depressiva symtom hos deltagare som tränat. Träning har även visats ge liknande effekter som läkemedelsanvändning. Fördelarna med träning jämfört med läkemedelsanvändning är bl.a. färre biverkningar, inga läkemedel-läkemedel interaktioner samt fler hälsofördelar. Nackdelen är sämre följsamhet och eventuella kostnader vid gruppträning eller hjälp från professionell personal. Slutsatsen som dras är att träning mycket väl skulle kunna erbjudas som en alternativbehandling då det har visats ge likvärdiga effekter som antidepressiva läkemedel. Fler större studier med fler statistiskt signifikanta resultat som undersöker skillnaden mellan fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel bör dock göras, samt studier som ger bättre förståelse för patofysiologin