Lungeing as a tool for lameness examination : what is the influence on lameness with the lame limb to the inside or outside of the circle?

De veterinärer som under sitt yrkesverksamma liv väljer att arbeta med häst kommer med största sannolikhet att komma i kontakt med hästar som är halta. Tidigare undersökningar visar på att dysfunktion av rörelseapparaten och däribland hältor är klart överrepresenterade vad gäller försäkringsärenden bland svenska hästar. Stora krav ställs därför på veterinärer att kunna diagnostisera och behandla dessa problem, något som inte alltid är så lätt. Subjektiva mätmetoder som veterinärer använder sig av har visat sig vara begränsade i att bedöma hältor vilket forskningen visat delvis härledas till vår begränsade perceptionsförmåga att bedöma objekt i snabb rörelse, däribland hästar vid hältundersökningar. Dessa förutsättningar har därför lett till att nya objektiva mätmetoder utvecklats som komplement för att hjälpa veterinärer att göra en korrekt bedömning, vilket ställer krav på att vi klarar av att hantera och förstå hur vi tolka den information dessa system ger oss för att korrekt diagnostisera hältor. Vi har idag god kunskap kring hur vi kan använda oss av objektiva mätsystem vid hältutredningar på rakt spår men det är önskvärt att öka kunskapen mer kring hur hältor beter sig på volt. Beskrivningar från vedertagen litteratur över hur hältor med ursprung från olika anatomiska områden kan förväntas bli sämre som innerben respektive ytterben vid longering är oftast baserad på personliga erfarenheter och är inte vidare studerat, varken subjektivt eller objektivt. Syftet med denna studie var att med hjälp av det objektiva rörelseanalyssystemet Qualisys beskriva hur hältor, vilka lokaliserades till olika anatomiska områden, påverkas när man har det halta benet som inner alternativt ytterben vid longering. Detta för att öka kunskapen kring hur veterinärer både subjektivt och objektivt kan använda sig av longering som en del i en hältutredning för att lokalisera hälta, men även bidra med kunskap för framtida/pågående forskning. Datainsamlingen bestod av prospektiva samt retrospektiva ortopediska patientfall vid UDS hästkliniken mellan 1 januari 2020 till och med 5 november 2021. För att bekräfta hältornas ursprung på ett säkert sätt så var hästarna initialt tvungna att uppvisa en minimal hältasymmetri hos frambenen >15mm (HDmin/HDmax) alternativt hos bakbenen >7mm (PDmin/PDmax) på rakt spår, och efter en diagnostisk anestesi förbättras >50%. Hos de hästarna som uppfyllde dessa inklusionskriterier gick man vidare och studerade hur hältan sett ut vid longering innan samt efter anestesi. Hästarna delades in i grupper baserat på vilken anestesi som diagnostiserat hältan men även efter vilken typ av hälta de hade (frånskjutälta/belastningshälta). Hästar som haft både en belastningshälta samt frånskjutshälta enligt ovan bidrog med data till båda grupperna. Totalt inkluderades 60 hästar, vilket i sin tur genererade 32 frambenshältor samt 28 bakbenshältor. Bland de observationer som studien visade på syntes exempelvis att belastningshältor hos framben diagnosticerade via låg nervblockad (n=4) hade en större hälta som ytterben, medan de som var diagnostiserade via den något mer proximala perineurala anestesin abaxial nervblockad (n=8) var haltare som innerben. Belastningshältor diagnostiserade via ledanestesi i carpus (n=3) hade en klart större hälta som ytterben. Hos bakbenshältor så var alla (n =18) belastningshältor sämre som innerben medan majoriteten av frånskjutshältorna (n=21) var sämre som ytterben utan att någon tydlig skillnad mellan bedövade områden kunde ses. En begränsning i detta examensarbete var att studiens syfte krävde indelning av studiepopulationen i många grupper med relativt få hästar i vissa av dem. Därför kan inga definitiva slutsatser dras av det som observerats och ska inte ses som något bekräftat utan mer som något vidare större studier kan bekräfta eller avfärda.Veterinarians working with horses will most certainly come in contact with lame horses. Previous studies have shown that dysfunction of the locomotory apparatus (lameness included) are overrepresented in insurance cases among Swedish horses. Because of this it is important that veterinarians can diagnose and treat these problems. Subjective lameness evaluation methods have been proven to be of limited accuracy, shown by previous research to be partly due to the fact that humans have a limited perception when it comes to evaluating objects at high speed. This result in veterinarians performing inconsistently when they assess lame horses. This has led to the development of new objective methods to help veterinarians perform a correct assessment of potentially lame horses. But knowledge of how to use and interpret the results that this new objective methods give us is key. Presently we have good knowledge concerning the use of objective methods in lameness evaluations in a straight line, but increased knowledge on how we can use the technology when lungeing horses would be desirable. Descriptions from established literature on how horses with diagnoses from specific anatomical areas can be expected to be lamer with the lame leg on the inside or outside of the circle are usually based upon personal experiences and are not confirmed from further scientific studies, neither subjectively or objectively. The aim of this master thesis was to objectively describe how lameness derived from certain areas are affected by lungeing the horse with the lame leg to the outside and inside of the circle respectively. This could potentially bring new information or confirm past subjective knowledge on how the veterinarians can use lunging as a tool for localising a lameness not only to a certain leg but also withing the leg. The data consisted of prospective and retrospective orthopaedic cases from the policlinic at UDS between 1st January 2020 and 5th November 2021. To confirm the origin of the lameness the horses had to show an initial asymmetry measured by the objective system above the threshold of 15mm for forelimb (HDmin/HDmax) or 7mm for hindlimbs lameness (PDmin/PDmax) on the straight line, and this lameness then had to improve at least 50% after diagnostic anaesthesia. The horses that matched this criterion were included and further grouped by anaesthetic procedure performed. Horses that showed both an impact/push off lameness contributed to data in both impact and push off groups. A total of 60 horses were included in this thesis, which in turn generated 32 horses with forelimb lameness and 28 horses with hindlimb lameness. Horses with an impact lameness on the forelimbs abolished by a distal digital palmar nerve block (n=4) were lamer with the lame leg on the outside of the circle (pre-anaesthesia) while the horses diagnosed from abaxial nerve block (n=8) were lamer with the lame leg on the inside of the circle. Impact lameness diagnosed from diagnostic anaesthesia of the carpal joint (n=3) was clearly more accentuated with the lame leg on the outside of the circle (pre-anaesthesia). In hindlimbs lame horses with impact lameness (n=18) the lameness was worse with the lame leg on the inside of the circle while the opposite was true for the majority of push off types of lameness (n=21) without any evident difference between which area of the hindlimb the lameness could be localised to. A limitation of this study was that the aim of the study required grouping of the study population, which in turn generated groups with relatively few horses. Because of this no definite conclusion could be drawn from the observations mentioned and should more be seen as preliminary observations to be confirmed or rejected by future larger studies