Från ting till tinghet: en vision av ett posthumanistiskt museum

Posthumanism aims to move away from a human-centred perspective and instead commit to a network-like agency spreading within the relationships of both human and non-human beings. The article considers the potential contribution of principles and concepts of posthumanism to the theoretical development of critical heritage studies and museology, particularly to the analysis of objects or things. The article, therefore, asks: How does the multidimensional agency of different materialities manifest as posthumanist “thingness”? How could this thingness be examined, interpreted, and presented? How could the future museum adopt and implement the starting points of posthumanist thinking as well as the compassionate empathy and care supporting multispecies heritage communities? Firstly, the article highlights examples of the application of posthumanist thinking in the examination and theorisation of heritage and the study of objects and materiality. Secondly, it presents an experiment and illustration of the usability of posthumanist concepts in the analysis of the oldest known stone sculpture in Finland, the so-called Huittinen moose. Finally, the article outlines a vision of a future museum applying posthumanist thinking to encounter the climate crisis overshadowing the future of the whole diversity of life.Posthumanismi pyrkii eroon ihmiskeskeisestä näkökulmasta ja sitoutuu sekä inhimillisten että ei-inhimillisten olentojen suhteissa muodostuvaan verkostomaiseen toimijuuteen. Pohdin tässä artikkelissa posthumanististen lähtökohtien ja tutkimuskäsitteiden antia kriittisen perinnöntutkimuksen ja museologian teoreettiselle ja menetelmälliselle kehitykselle. Hahmottelen lisäksi posthumanistista ajattelua toteuttavan museon mahdollisuutta osana koko elonkirjon tulevaisuutta varjostavan ilmastokriisin kohtaamista.Posthumanism strävar till ett steg bort från ett människocentrerat perspektiv och till att istället förbinda sig till en nätverksliknande agentur som sprider sig genom relationerna mellan både människor och icke-människor. I artikeln övervägs det potentiella bidraget från posthumanismens principer och begrepp till den teoretiska utvecklingen av kritiska arvsstudier och museologi, särskilt till analysen av objekt eller ting. I artikeln frågas därför: Hur manifesterar sig den multidimensionella handlingen av olika materialiteter som posthumanistisk ”tinghet”? Hur kan denna tinghet undersökas, tolkas och presenteras? Hur skulle framtidens museum kunna anta och implementera utgångspunkterna för posthumanistiskt tänkande och den medkännande empatin och omsorgen som stöder kulturarvsgemenskaper med flera olika arter? För det första lyfter artikeln fram exempel på tillämpningen av posthumanistiskt tänkande vid granskning och teoretisering av arv och i studier av objekt och materialitet. För det andra presenteras ett experiment och en illustration av användbarheten av posthumanistiska begrepp i analysen av den äldsta kända stenskulpturen i Finland, älghuvudet från Vittis. Slutligen skisserar artikeln en vision av ett framtida museum som tillämpar posthumanistiskt tänkande för att möta klimatkrisen som överskuggar framtiden för hela livets mångfa