Riskvärdering av förorenad mark – etiska och ekonomiska perspektiv

et övergripande målet med en riskvärdering är att på basis av en gjort riskbedömning värdera möjliga utfall och scenarier. Det övergripande syftet med denna rapport är att ur ett begreppsanalytiskt perspektiv utreda den praktiskt-filosofiska grunden för värderingar av miljörisker, med särskilt fokus på marksaneringsområdet. Tre alternativa riskvärderingsperspektiv behandlas, nämligen: (i) Gränsvärdesbaserad riskvärdering, (ii) Ekonomisk riskvärdering, och (iii) Etisk riskvärdering. De gränsvärden/riktvärden man tillämpar inom marksaneringsområdet varierar efter vad marken ska användas till. Man skiljer mellan tre typer av markanvändning: Känslig Markanvändning (KM), Mindre Känslig Markanvändning med Grundvattenskydd (MKM GV), samt Mindre Känslig Markanvändning (MKM). För var och en av de tre marktyperna finns generella riktvärden framtagna. En fördel med att basera riskvärderingen på gränsvärden är att gränsvärden garanterar ett slags jämlikhet i tid och rum. Den föroreningsnivå som är acceptabel på en plats är det också på en annan, åtminstone så länge de bägge platserna är lika i relevanta avseenden. Ett problem med användandet av gränsvärden är emellertid de ofta framstår som godtyckliga. Varför har exempelvis Naturvårdsverket bestämt att gränsen för en acceptabel mängd föroreningar går vid halva den nivå som skyddar 50 % av arterna? I rapporten analyseras fyra möjliga svar på frågan om godtycklighet. Inom miljöekonomin, som sedan flera decennier är en etablerad del av ekonomiämnet, är utgångspunkten att bevarandet av en ren miljö ofta är förknippat med ekonomiska uppoffringar, och att det därför är angeläget att studera hur man kan uppnå en renare miljö till en given kostnad. Förespråkarna av en miljöekonomisk riskvärdering rekommenderar i regel inte användandet av gränsvärden, eftersom både kostanden och betalningsviljan för saneringsåtgärder kan variera kraftigt beroende på vilken plats det är fråga om. Precis som för vilken vara som helst finns det ett pris för hur mycket människor är beredda att betala för att inte bli utsatta för föroreningar, dvs. hur mycket annan välfärd de är beredda att avstå ifrån ifall föroreningarna begränsas. Det finns även ett pris för hur mycket varje företag är berett att betala för att få tillstånd att fortsätta förorena. Precis som för vanliga marknader bestäms marknadspriset på varan av utbudet och efterfrågan. Inom miljöekonomin har man föreslagit flera olika metoder för att fastställa individers betalningsvilja för ren miljö. I rapporten diskuteras de tre kanske vanligaste av dessa, nämligen contingent valuation, travel-cost valuation, samt hedonic pricing. Vi argumenterar för att ingen av de tre metoder som presenteras är invändningsfri. För att metoderna ska kunna tillämpas i praktiken måste beslutsfattaren förutsätta att vissa villkor är uppfyllda, som är långt ifrån okontroversiella. Den etiska diskussionen av miljöfrågor handlar först och främst om att klargöra vad det är som utgör den etiska grundvalen för vår förpliktelse att skydda naturen och den omgivande miljön. Vad är det som är värdefullt med naturen? På vilket sätt är den värdefull? Tre miljöetiska ståndpunkter som tillskriver naturen egenvärde behandlas, nämligen extensionism, holism, och djupekologi. Med extensionism förstås en position som utvidgar kretsen av varelser som kan ställa krav på moraliskt hänsynstagande för sin egen skull till icke-mänskliga individer. Holismen hävdar att den individuella infallsvinkeln i extensionismen är otillräcklig och att denna måste ersättas eller åtminstone kompletteras med en holistisk infallsvinkel. Det karaktäristiska med den holistiska infallsvinkeln är att den betraktar helheten, vanligtvis ekosystemet, som den fundamentala enheten för miljöetiskt intresse. Djupekologin hävdar att en rad miljöetiska intuitioner inte kan fångas av varken traditionell antropocentrisk etik, extensionistisk eller ej, och ej heller av holismen. Djupekologin kännetecknas av ett avståndstagande från ”människan-i-naturen” samt en acceptans för en biosfärisk egalitärism.