Stadsutveckling för hållbara transporter : Kunskapssammanställning och förslag till vidare studier

Naturvårdsverket har uppdragit åt Tema Stad & Trafik vid Chalmers tekniska högskola att genomföra en förstudie med kunskapssammanställning och förslag till vidare studier. Tre frågor ha bedömts vara centrala: Vilka viktiga förhållanden påverkar transportbehoven och transportutvecklingen i stadsområden på lång sikt? Vad kan man göra för att påverka utvecklingen i riktning mot hållbara transportsystem? Vad behöver vi veta mer om? Urbaniseringen som påbörjades med industrialismens intåg innebar framväxt av den så kallade rutnätsstaden. Från 1950-talet ändrades inriktningen i enlighet med tidens stadsbyggnadsideal till ett förortsbyggande. Bostads- och arbetsområden separerades och lokaliserades i stadslandskapet som öar i en arkipelag. Med bilismen och effektiva biltrafiksystem kom urbaniseringen att leda till bosättning allt längre utanför den ursprungliga staden. Arbetsplatser har till stor del lokaliserats till städernas centrala delar eller utefter infarts- och ringleder. Boende inom pendlingsavstånd har i växande utsträckning börjat arbeta på dessa centralt belägna arbetsplatser varvid stadsregionen ytterligare förstoras. Konsekvensen av denna utveckling har blivit en årlig tillväxt av biltrafiken på städerna infartsleder. Utvecklingen mot allt större och glesare städer och stadsregioner i kombination med strukturomvandlingen inom offentlig och kommersiell service och inom näringslivet har lett till allt färre och större enheter. Detta har i sin tur resulterat i att invånarnas tillgänglighet till service och arbetsplatser successivt försämrats. Förutsättningarna för att gå och cykla till olika målpunkter och skapa kostnadseffektiva kollektiva trafiksystem har minskat. Denna utveckling har medfört en bebyggelsestruktur som gynnar bilanvändningen och missgynnar övriga färdmedel. En stadsutveckling som gynnar hållbara transportsystem som gång- och cykeltrafik kräver hög boendetäthet och därmed liten yta. Effektiva kollektivtrafiksystem förutsätter hög bebyggelsetäthet med tyngre målpunkter som den centrala staden, sjukhus, större arbetsplatser lokaliserade längs linjenätet. Från 1960 har utrymmesstandarden nästan fördubblats, vilket har lett till låg befolkningstäthet. Ökat bilinnehav och en trafikpolitik som prioriterat framkomlighet för bilar har tillsammans med städernas hittillsvarande bebyggelseutveckling starkt bidragit till att biltrafiken har ökat och att utvecklingen går i motsatt riktning mot de trafik- och miljöpolitiska målen. Inget tyder på att denna utveckling kommer att förändras inom överskådlig tid. De transport- och miljöpolitiska målen fastställs av riksdag och regering samtidig som markanvändningen i de flesta fall suveränt beslutas på primärkommunal nivå genom det så kallade planmonopolet. Det är uppenbart att de centralt formulerade målen i flertalet kommunala markanvändningsärenden har lägre prioritet relativt den kommunala drifts- och investeringsbudgeten än dessa mål. I expansiva stadsregioner som omfattar fler än en kommun är konkurrensen om skattebetalare förståelig men den gynnar knappast utvecklingen av en stadsstruktur som ger förutsättningar för utvecklingen av hållbara transportsystem. Regionförstoring som ett politiskt mål förbättrar inte dessa förutsättningar trots den uttalade ambitionen att resorna skall utföras med kollektiva transportmedel. En förutsättning för att på sikt skapa bebyggelsestrukturer som ger förutsättningar för att utveckla hållbara transportsystem i enlighet med beslutade mål är att regering och riksdag får ett utökat inflytande över strukturellt viktiga markanvändningsbeslut i kommunerna såsom i många europeiska länder även om formerna härför kan variera. Det måste betraktas som en angelägen forskningsfråga att undersöka möjliga former härför. Kunskapen om karaktär hos och omfattning av funktionella stadsregioner och deras bebyggelse-, boende- och pendlingsstrukturer är bristfällig och måste fördjupas. För att ge fler människor realistiska möjligheter att gå, cykla och använda kollektivtrafiken är förtätning av de glesa svenska stadsregionerna nödvändig. Förtätning innebär i många fall en svår balansgång mellan att värna existerande kvaliteter och önskemålen att ta i anspråk lågutnyttjade områden, gatumark/parkering, lågkvalitativa grönområden etc. för bebyggelse. Fördjupad kunskapsutveckling är nödvändig även inom detta område.