The objective scope of res judicata in arbitration : a comparison between the objective scope of res judicata in civil procedure and arbitration

Rättskraften finns för att tillgodose den vinnande partens behov av trygghet. Den negativa rättskraften (res judicata) är det som gör att samma sak inte kan prövas på nytt i flera på varandra följande processer. Res judicata syftar alltså till att slutligt avgöra tvistefrågan. Rättskraftens objektiva utsträckning (förhållandet till saken) är oklar, särskilt i skiljeförfarande. Det finns ett nära samband mellan reglerna om rättskraft och taleändring. För att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning finns det därför anledning att beakta vilka taleändrings-möjligheter som parterna i förfarandet har. Detta samband finns i både skiljeförfarande och civilprocess. Det finns därför anledning att jämföra civilprocessen med skiljeförfarande för att försöka klargöra rättskraftens utsträckning i den senare. Uppsatsen syftar till att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande för att försöka klargöra hur långt den sträcker sig. För att kunna göra detta kommer även eventuella skillnader i förhållandet mellan rättskraften och ändring av talan i civilprocess kontra skilje-förfarande att undersökas. Sett till rättskraftens bakomliggande syften finns det möjlighet att argumentera antingen för eller emot en omfattande rättskraftsverkan i skiljeförfarande. I doktrinen finns olika uppfattningar beroende på hur de olika bakomliggande syftena värderas. Den rådande uppfattningen är dock att rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande bygger på samma principer som i civilprocessen. Det finns många skillnader mellan processformerna. Reglerna inom respektive processform är också utformade på olika vis. Det framstår därför som naturligt att en viss skillnad i rättskraften dem emellan bör finnas. Denna skillnad bör dock vara liten med anledning av att den allmänna uppfattningen är att rättskraften i de båda processformerna är i princip samma. Rättskraftens utsträckning i det enskilda fallet bör också bero på vilken sorts fråga som prövats. I skiljeförfarande är det nämligen möjligt att pröva sådana frågor som inte kan förekomma inom civilprocessen. Särskilt i dessa fall kan det därför argumenteras för en omfattning på rättskraften som avviker från civilprocessen. Frågan om rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande får sägas vara svårbesvarad. Arbetet har inte kunnat ge ett definitivt svar på frågeställningen och den får därför fortsatt konstateras vara oklar. Min uppfattning i frågan är dock att det förefaller vara mest rimligt att rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande kan omfatta mer än vid en likadan civilprocessuell tvist.