Osäkerheter i riskbedömning och beslutsprocess

Grundreglerna för en kvantitativ riskbedömning av förorenad mark i Sverige innebär att toxikologiskt baserade referensvärden för en given recipient först räknas om till motsvarande koncentration förorening i jord och eventuellt modifieras med hänsyn till bakgrundskoncentration, akuttoxicitet, säkerhetsfaktor m.m. Detta resulterar i ett riktvärde som sedan jämförs med den observerade föroreningshalten i den aktuella jorden. Det finns flera källor till osäkerhet i bedömningen om risken för påverkan på en recipient är signifikant eller inte. I denna studie har osäkerhetsproblematiken angripits utifrån tre utgångspunkter: 1. Osäkerheter i förhållandet mellan föroreningsgraden (källan) och uppställt riskkriterium (riktvärde) och dess effekter på efterföljande beslut.Denna typ av osäkerheter anses vara mest betydelsefulla i situationer där förorening förväntas vara heterogent fördelad utan tendens till att bilda sammanhängande och avgränsningsbara hotspots. 2. Osäkerheter i rumslig utbredning av förorening. Rumslig osäkerhet är mest signifikant vid avgränsning av hotspots och vid kvantifiering av förorenade volymer med halt över uppställt riskkriterium. 3. Osäkerheter i ekotoxikologisk exponeringsmodell med avseende på recipientens vandringsmönster i förhållande till rumslig fördelning av förorening. Studien belyser att valet av metod för att karakterisera föroreningssituationen i relation till uppställt riskkriterium styrs av den konceptuella uppfattningen av ämnets rumsliga fördelning och är beroende av strukturen i insamlad data (observationer). Kvantifiering av osäkerheten i förhållandet mellan föroreningsgraden och riskkriteriet har demonstrerats genom att använda hypotesprövning och konfidensintervall under olika antaganden om datastrukturen. Resultaten betonar vikten av att tillämpa statistiska metoder och illustrerar hur valet av felaktig utvärderingsmetodik påverkar kvaliteten i riskbedömningen och beslutsunderlaget. Osäkerheten i mängdskattningar av jord med halter som överskrider acceptabel risknivå visar sig vara beroende av vald interpolationsteknik i relativt låg grad för det fall som analyserats i den här studien. Dock förväntas osäkerheten öka signifikant, när ett mer restriktivt riskkriterium (dvs. lägre riktvärde) används. Utöver osäkerheter i mängdskattningen kan osäkerheterna i den exakta positionen av den förorenade volymen vara väsentliga. Demonstrationsexemplet visar att ett riskbaserat underlag till saneringsåtgärder kan variera beroende av antaganden i interpolationsprocessen. Osäkerheter i ekotoxikologisk exponeringsmodell, med avseende på recipientens vandringsmönster i förhållande till rumslig fördelning av förorening, demonstreras med studier på gaffelantilop (Antilocapra americana). Resultaten, som bygger på numeriska simuleringar, visar att bristande kunskap i hur recipienten förflyttar sig kan resultera i mycket stor osäkerhet vid bestämning av exponeringsdosen. Det presenterade konceptet är mest lämplig för ”mobila” individer som rör sig på stora områden. I rapporten presenteras statistiska begrepp och metoder. En del får mindre utrymme i texten och läsaren hänvisas i stället till lämplig statistisk litteratur. Det skall dock betonas att syftet med studien och rapporten är att lyfta fram frågeställningar kring osäkerheter vid riskbedömning och demonstrera möjliga konsekvenser av felaktigt tillvägagångssätt snarare än att presentera handfasta råd och rekommendationer. Slutsatserna från projektet kan förhoppningsvis bidra till fortsatt arbete med att etablera nya angreppssätt i vägledningar för säkrare riskbedömninga