Industrins energieffektivisering - styrmedlens effekter och interaktion

nergieffektivisering är ett viktigt mål i den europeiska och nationella energipolitiken. Svensk industri påverkas idag av en rad viktiga klimat- och energipolitiska styrmedel, många med direkt relevans för målet om förbättrad energihushållning. Det övergripande syftet med denna rapport är att analysera hur dessa styrmedel påverkar industrins energianvändning. Speciell uppmärksamhet ägnas åt hur styrmedlen interagerar, dvs. hur de kan komplettera varandra genom att t.ex. adressera olika typer av marknadsmisslyckanden men även motverka varandra på grund av t.ex. överlappningar och konflikter mellan olika politiska mål. Vi belyser också svårigheterna med att åstadkomma en kraftfull politisk styrning i en sektor av ekonomin som är starkt konkurrensutsatt. I rapporten analyseras energiskatten, koldioxidskatten, utsläppshandeln (EU ETS), el-certifikatsystemet, program för energieffektivisering (PFE), samt miljöbalken (hänsynsregler, tillstånd och tillsyn). Viktigt är inte minst att öka kunskapen om interaktionen mellan miljöbalkens regler och PFE samt de mer renodlat ekonomiska (prisbaserade) styrmedlen. En stor del av studien utgör en syntes av: (a) hur industrins företrädare uppfattar nuvarande styrmedel med avseende på t.ex. ändamålsenlighet och överlappning; samt (b) vad tidigare empirisk forskning visar om styrmedlens effekter på industrin. Delar av studien bygger dessutom på egna empiriska undersökningar som utförts med hjälp av rättsliga och ekonomiska metoder. I ett teoretiskt kapitel analyseras energieffektivisering utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, samt behovet av politisk styrning. Energiprisernas roll för att åstadkomma en ekonomiskt effektiv hushållning med energi diskuteras, och kapitlet identifierar ett antal marknadsmisslyckanden som kan snedvrida energianvändningen i samhället. Speciell uppmärksamhet ägnas åt olika typer av informationsmisslyckanden samt åt förekomsten av icke-internaliserade externa effekter, och en viktig slutsats är att de politiska styrmedlen bör så träffsäkert som möjligt adressera dessa misslyckanden. Utifrån ett ekonomiskt effektivitetsperspektiv finns således inga skäl att ha explicita mål för energieffektivisering, men detta förhindrar inte att styrmedel för energieffektivisering kan vara nödvändiga för att hjälpa marknadsaktörerna att välja mellan t.ex. utrustning med olika energiegenskaper. Styrmedel för energieffektivisering kan också representera ändamålsenliga politiska åtgärder när det av konkurrensskäl är svårt att införa andra styrmedel, eller när dessa kan bidra till – uppfyllandet eller förbilligandet av – flera politiska mål såsom begränsad klimatpåverkan och försörjningstrygghet. Rapporten beskriver ovan nämnda styrmedels egenskaper och utformning, samt analyserar – bl.a. baserat på tidigare undersökningar – deras effekter på svensk industri. I dessa delar beskrivs också de åsikter om styrmedlen som ofta framförs av industrins företrädare. Dessa hävdar bl.a. att energieffektivisering bäst regleras genom generella styrmedel såsom PFE snarare än genom miljöbalkens regler. Krav på energihushållning är ett av miljöbalkens mål och ett självständigt hänsynskrav i 2 kap. 5 §. Energihushållning är även del i kravet på ”bästa möjliga teknik”, som är kopplat till begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i IPPC-direktivet och det nyligen antagna industriutsläppsdirektivet. Miljööverdomstolen har i flera fall prövat och i villkor reglerat åtgärder för energihushållning i stora industrier. Villkoren är inte sällan allmänt hållna och därmed flexibla, men samtidigt rättsosäkra. Det finns även domar där villkoren är precisa, såsom när maximal energiförbrukning anges i siffervärden. I rapporten ägnas speciell uppmärksamhet åt att analysera följande viktiga styrmedelsinteraktioner: (a) EU ETS och styrmedel för energieffektivisering; (b) PFE och de ekonomiska styrmedel som påverkar elpriset; samt (c) miljöbalken och PFE. Analysen i det första fallet visar bl.a. att styrmedel för energieffektivisering i den handlande sektorn inte kan motiveras utifrån klimatsynpunkt. Detta är också ett skäl till varför den svenska miljöbalken anpassats i och med införandet av EU ETS; tillstånd enligt balken ska inte innehålla villkor om begränsning av koldioxidutsläppen eller liknande villkor (för t.ex. användningen av fossila bränslen) som syftar till att begränsa dessa utsläpp. EU-rätten medger att även energihushållning lyfts ut från en prövning enligt miljöbalken av vissa slags anläggningar, när åtgärden syftar till att minsta utsläpp av koldioxid, men Sverige har inte utnyttjat den möjligheten. Olika typer av informations- och beteendemisslyckanden kan samtidigt motivera införandet av t.ex. olika informativa styrmedel för förbättrad energihushållning, och om dessa implementeras på ett ändamålsenligt sätt kan de klimatpolitiska målen nås till en lägre kostnad. PFE innebär att industrin får sänkt skatt på el i utbyte mot att den inför ett systematiskt energiledningsarbete samt genomför de kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder som identifieras under programperioden. Våra egna ekonometriska analyser visar att de deltagande företagens självrapporterade elbesparingar tydligt överskrider de ökningar i elanvändningen som följer av skattereduktionen. Sammantaget visar analysen att medan PFE på många sätt har hjälpt de deltagande företagen att förbättra sitt energiledningsarbete har styrmedlet också nackdelar som de ekonomiska styrmedlen inte har, inte minst på grund av förekomsten av informationsasymmetrier mellan myndighet och företag vid baselinebedömningen, och risk för ineffektivt resursutnyttjande totalt sett. Detta gör att programmet är mindre ändamålsenligt ur kostnadseffektivitetssynpunkt; de problem med informationsmisslyckanden som finns är mest troligt mer vanliga bland de företag som inte väljer att gå med i programmet. Relationen mellan miljöbalken och PFE är omdiskuterad. I förarbeten och praxis ses PFE som ett komplement till villkorsreglering. Miljöbalken möjliggör dock krav på mer långtgående och andra slags åtgärder för energihushållning. EUrätten medger inte att ett frivilligt program, såsom PFE, ersätter villkorsregleringen enligt miljöbalken. Rättsläget är ett annat om de generella kraven görs rättsligt bindande. I så fall får en medlemsstat under vissa förutsättningar reglera ett visst hänsynskrav generellt i författning i stället för att myndighet prövar frågan individuellt. I ett snävt principiellt perspektiv är det enligt vår mening klart mer ändamålsenligt med en individuell prövning av energihushållning i stora industriella anläggningar, där förhållandena varierar mycket och där hushållningen har ett nära amband med utsläpp. Ersättande generella krav på energihushållning kan dessutom i många fall antas strida mot gällande rätt enligt miljöbalken och EU-rätten. Det är samtidigt viktigt att se frågan från ett vidare perspektiv där även praktiska omständigheter beaktas. En generell reglering är en enkel form av styrning, samtidigt som den individuella villkorsregleringen idag inte är rakt igenom effektiv. Behovet av att i komplexa situationer formulera allmänt hållna energivillkor är inte förenligt med HD:s principiella uttalanden om att villkor ska formuleras precist med hänsyn till rättsäkerheten. I detta avseende behövs en reviderad syn hos HD (även om tydliga villkor måste vara huvudregeln), alternativt bör en annan lagteknisk konstruktion övervägas (som dock måste följa EU-rättens krav). Vidare måste miljömyndigheterna ges de resurser som behövs för att uppmärksamma och belysa frågan om energihushållning i de enskilda prövningarna. Vi behöver även ett effektivare system för uppföljning och modernisering av tillståndsvillkor. Styrningen genom det s.k. BREF-systemet stärks genom det nya industriutsläppsdirektivet från EU. Det är dock ännu oklart om och i så fall hur energihushållning kommer att hanteras inom BREF. I rapportens avslutande kapitel diskuteras några viktiga vägval för den framtida politiska styrningen av industrins energianvändning. Bl.a. fördjupas analysen om krav på industrins energihushållning ska regleras efter individuell prövning eller i generella regler. Avslutningsvis presenteras en möjlig reformering av den existerande styrningen. Här betonas – som en första punkt – betydelsen av en effektiv prissättning på energi. PFE kan t.ex. inte ersätta den viktiga roll som prisbildningen spelar för att åstadkomma en effektiv energianvändning; det är i grunden energipriserna som skapar en efterfrågan på energieffektiviseringsåtgärder. Införandet av energiledningssystem kan hjälpa företagen att identifiera intressanta energieffektiviseringsprojekt samt göra effektiva val mellan dessa, men i slutändan är det möjligheterna att få ned energikostnaderna som driver företagens effektiviseringsarbete. Vår analys visar att det finns tydliga tecken på att miljöbalken och PFE för med sig en form av dubbelstyrning av energihushållningen i industrin, och det finns därför ett behov av att ”renodla” de båda styrmedlen. Vår bedömning är att förändringar är önskvärda på båda fronter. Miljöbalken kan i framtiden utgöra den huvudsakliga regleringen som bestämmer villkoren för drift av existerande och nya industrianläggningar. Det finns en flexibilitet i balken då det gäller att anpassa villkoren efter de speciella situationer som möter respektive företag. Industrins kritik mot balkens tillämpning bör samtidigt tas på stort allvar. Ett antal förändringar skulle kunna göra miljöprövningen mer ändamålsenlig, såsom t.ex.: (a) utformning av riktlinjer för hur olika avvägningar bör göras i fastställandet av villkor för industrins energihushållning; samt (b) tillsättandet av ett forum för mer konstruktiv dialog mellan industrin och de reglerande myndigheterna. I det senare ingår att myndigheterna behöver bli bättre på att överbrygga det kunskapsöverläge som industrin ofta har gentemot dessa. En ändamålsenlig individuell prövning bygger i hög grad på en gemensam förståelse av de problem, möjligheter och utmaningar som finns, och dagens situation kännetecknas med stor sannolikhet av omfattande informationsasymmetrier. Med ovanstående förändringar skulle miljöbalken på ett mer ändamålsenligt sätt kunna hantera många av de frågor som PFE lyft fram på ett bra sätt, inte minst kravet på ett ständigt sökande efter energieffektiviserande åtgärder. Myndigheternas roll bör i första hand vara att ställa krav på ett effektivt energiledningsarbete (t.ex. konkreta krav på införandet av energiledningssystem), men även att initiera mer genomgripande systemåtgärder för att förbättra energihushållningen. I det senare fallet finns ofta goda skäl att initiera en sökprocess och ge företaget tid att identifiera de mest kostnadseffektiva lösningarna. En möjlig utvecklingsväg för PFE är att utforma ett frivilligt avtal med industrin som har ett betydligt starkare fokus på långsiktig teknikutveckling (snarare än på anpassning av den nuvarande driften). Exakt hur ett sådant program kan utformas bör utredas vidare, men grundprincipen skulle kunna vara att industriföretagen får en (fiskal) skattenedsättning för att arbeta med att utveckla ny teknik. Ett konkret exempel skulle kunna vara s.k. CCS-teknik i syfte att avkarbonisera industrin. Ett mervärde med ett sådant avtal skulle kunna vara: (a) utvecklandet av mekanismer för att sprida ny kunskap mellan de deltagande företagen; samt (b) komponenter som gör att myndigheter och företag tillsammans kan arbeta fram den typ av innovationssystem som tekniken kräver. En effektiv introduktion av ny teknik kräver i regel såväl ingenjörsmässig forskning om teknikens egenskaper som forskning om eventuella nya institutionella arrangemang (inklusive lagstiftning) för att möjliggöra teknikens spridning.