Åtgärdsprogram för sydlig kärrsnäppa 2010–2014 : (Calidris alpina schinzii)

Åtgärdsprogrammet för bevarande av sydlig kärrsnäppa (Calidris alpina schinzii) är vägledande för berörda myndigheters och andra aktörers samordnade insatser för artens bevarande under åren 2010–2014. Därefter skall vidtagna åtgärder följas upp, resultatet utvärderas och programmet omprövas.Kärrsnäppan (Calidris alpina) har cirkumpolär utbredning med huvudsaklig förekomst inom den lågarktiska tundrazonen. I nordvästra Europa omfattar dock artens utbredning även delar av den boreala och tempererade zonen. I Skandinavien förekommer två underarter/raser: i fjällkedjan och österut i den lågarktiska zonen finns nominatrasen alpina, medan den sydliga rasen schinzii uppträder på fuktiga, välbetade, oftast kustnära, gräsmarker. Det totala ”baltiska” beståndet (dvs Östersjöländerna och Danmark) beräknas år 2007 till maximalt 650 par. Den sydliga kärrsnäppan var tidigare allmän i södra Sverige, men formen har under de senaste 60 åren minskat kraftigt i antal. Den finns med i fågeldirektivet och är klassad som akut hotad (CR) på den svenska rödlistan. Under 1930-talet uppgick den svenska populationen sannolikt till minst 1000 par. År 2009 beräknas det svenska beståndet uppgå till maximalt 105 par, varav 18 par i Skåne, 70 par på Öland, 8 par på Gotland, 6-7 par på Västkusten samt 2-4 par i Uppland. Jämfört med år 2000 har beståndet minskat med åtminstone 150 par (-59%). Orsaker till minskning och hotbildPrimära orsaker till den negativa populationsutvecklingen är ändrad markanvändning, biotopförändring och upphörd betesdrift med igenväxning som följd. Detta har i stor utsträckning (med undantag av Öland) lett till att lämpliga häckningslokaler har fragmenterats och isolerats från varandra. Sentida forskning har visat att reproduktionsframgången i de små, isolerade bestånden är otillräcklig för att kompensera för de vuxnas mortalitet. Hög predation på ägg och ungar förekommer av främst räv och kråkfåglar. Dessutom har inavelseffekter med nedsatt vitalitet hos avkomman påvisats i västkustpopulationen. Inavelsproblemen är så allvarliga att denna population endast kan räddas genom tillförsel av nya gener, t.ex. genom flyttning av ägg från andra bestånd. Det är emellertid högst sannolikt att också övriga fragmenterade bestånd i Sverige lider av liknande genetiska problem. Utöver ovan nämnda hotbild finns kanske ytterligare några okända faktorer som bidragit till den dramatiska populationsminskningen, inte bara i Sverige utan i hela det ”baltiska beståndet”. ÅtgärderDet kortsiktiga målet är förstås att hejda den negativa populationsutvecklingen. En fortsatt lämplig biotopvård och utökning av arealen lämplig biotop är viktig, och inte bara på lokaler med känd förekomst utan även på lokaler med historisk eller potentiell förekomst av sydlig kärrsnäppa. Följande biotopvårdsåtgärder rekommenderas: – betestryck som lämnar låga (5-15 cm höga) tuvor med fjolårsgräs kvar, men förhindrar etablering av igenväxningsvegetation; – helst inga höga föremål på eller i närheten av häckningsplatser;– utökning av arealen lämpligt habitat genom borttagning av träd och buskar också i skiftesgränser;– restaurering av igenväxta betesmarker;– främja vattensamlingar;– sent betespåsläpp, helst efter 1 juni;– inga tornfalksholkar i närheten av häckningslokaler.För att bromsa populationsminskningen behöver häckningsframgången höjas till en nivå som inom kort möjliggör en populationsökning. En viktig åtgärd är att fastställa den genetiska statusen i samtliga delbestånd, och där inavelseffekter kan påvisas bör en förflyttning av ägg mellan lokaler övervägas. Ägg som flyttas till lokala bestånd med genetiska problem bör primärt härstamma från populationer utan allvarliga inavelsproblem. På lokaler med ett dokumenterat högt predationstryck kan predationsdämpande åtgärder sättas in på försök. Elstängsel eller burar som placeras på bon för att öka överlevnaden på lagda ägg bör prövas i första hand. Skyddande burar har i tidigare försök ökat kläckningsframgången väsentligt, men med varierat resultat och med enstaka förluster av vuxna individer. I de fall dessa metoder inte fungerar bör skyddsjakt kunna användas. Denna jakt skall inte betraktas som generell jakt på predatorer utan som ett kortsiktigt försök på lokaler där predation har identifierats som ett problem. Predatorbekämpning ska endast användas tills dess att livskraftiga bestånd av kärrsnäppor uppnåtts. Till sist är det viktigt att insatser samordnas mellan de länder som idag har häckande sydliga kärrsnäppor. Kostnaderna för de åtgärder som föreslås genomföras med finansiering inom programmet uppgår för perioden 2010-2014 till 1 150 000 kronor