Lösdriveri vid svensk-norska gränsen i Bohuslän-Dalsområdet 1885–1915

Ända sedan 1500-talet har det funnits resandefamiljer i Sverige som försörjt sig bland annat genom specifika tjänster åt bönder, hantverksförsäljning, hästhandel och skrothandel. Vanligen benämndes resandegrupper av den svenska befolkningen och myndigheter som ”zigenare” eller ”tattare”. Romer i det svenska samhället blev med tiden allt mer rasifierade, dem beskrevs bland annat som ”våldsamma, laglösa, sinnesslöa och tvivelaktiga”. Deras nomadiska levnadssätt och kulturspecifika arbetssätt ansågs ofta som osedligt arbete och ansågs i många fall utgöra en lokalekonomisk belastning. Denna uppsats undersöker statlig och lokalpolitisk exkludering av minoritetsgrupper utifrån teorin om att kommuner fungerar som en förlängd arm av den rasiella staten. Källmaterialet består av kommunalstämmoprotokoll ifrån orter längs den norska gränsen i Bohuslän-Dalsområdet. Även i mindre utsträckning lösdrivarlagar, fattigvårdslagstiftning, förslag till lag om lösdrivares behandling och organisering av polisväsendet Frågorna som undersökts i uppsatsen är följande; Vilka socknar enligt kommunalstämmoprotokollen var mest aktiva exkluderingspolitiken? Tidigare forskning pekar på att exkluderingspolitiken mot lösdrivare fick oanade konsekvenser med en spiraleffekt som följd, finns det samma effekt i valt undersökningsområde? ”Tattarfrågan” kan liknas med ett politiskt projekt där lokal, regional och nationell nivå använde makttekniker för att utestänga resandefamiljer i samhället. Lösdriverilagen instiftades 1885 och innebar att statlig nivå stadgade lagar om lösdriveri vilket kommunala politiker kunde instifta lokalt. Vanligt förekommande var förbud om att skänka mat, eller hysa människor utpekade som tattare. I vissa fall stadgades förbud om att sälja mark eller fastighet till resandefamiljer. Kommunala makthavare kunde tillsätta lokalbefolkning för övervakningsuppdrag vilket var en maktteknik för att kontrollera att de instiftade lagarna inte överträddes. Efter Michel Foucault teori om styrningsrationalitet kommer dessa förbud undersökas som makttekniker för att kontrollera statens befolkning. Historikern Martin Ericsson forskning i Sverige om ”tattarfrågan” baseras på Foucaults teorier om makttekniker vilka han definierar som territoriell exkludering och liberalt styre. Analysen visar att flertalet kommuner fungerade som en förlängd arm av det polisiära arbetet där uppdraget lades på män boendes i kommunerna. Orterna Naverstad och Rölanda tillsatte mest antal personer för den riktade övervakningen vilka fungerade som representanter för statens politik. Sammanställningar av vitesförbud i områdena visar på att det fanns tendenser till att resandefamiljer förflyttades mellan olika orter med anledning av åtstramad lösdrivarpolitik. Kommuner förmedlade bilder av belastning av fattigvård och ekonomisk orättvisa, vilket var en metod för att legitimera rätten till utestängning av oönskade grupper. Kommuner fick bistånd av staten för att öka kontrollen av lösdrivare längs gränsområdet. Kommunernas utestängningsmetoder mot människor utpekade som lösdrivare visade i flera fall att grupperna omöjligt kunde förhålla sig till regionala lagar och regler.Godkänt datum 2020-06-05