Sharing The Design Authorship Of Sustainability : Towards co-creation of sustainable transport systems and practices

Any separation between technology and society can be claimed to be artificial. Technological material systems are intertwined with human everyday life practices and ways of living, values, and belief systems. When we design and develop new technological systems, we are also designing opportunities for new daily living practices to emerge. The involvement of people for whom new sustainable systems are intended, and who will be using and consuming the novel systems, is therefore crucial for industry and societies aspiring to reduce carbon emissions, energy use, and overconsumption of material resources. People are not just a resource for design, nor are they merely users or consumers of technology. Rather, they are knowing and changing subjects with complex everyday lives, who can (re)format the existing unsustainable systems towards sustainable ones in multiple ways and through multiple identities and roles. People are co-creators in the modes of living and the technological systems supporting them. This dissertation is about co-creation, a design and development approach that seeks to share the design authorship of sustainability and drive collective transition. The purpose of this inquiry is to study how multiple actors can co-creatively design and develop sustainable systems, and the potential of the outcomes to support transition. The context of the study is primarily transportation systems as socially-critical systems supporting everyday living. Socially-critical systems imply those products, services, and technologies upon which human everyday life activities depend. The study takes an interdisciplinary perspective by bridging participatory, democratic, and inclusive design approaches and innovation studies to develop theory towards co-creation of new sustainable systems. Six individual papers are appended presenting empirical results from three research cases set up as living laboratories in real living and working environments, involving multiple private and public actors. A mixed-method research approach using both qualitative and quantitative methods has been employed to gather and analyse empirical data. Six main findings are discussed: 1) The form of involvement defines who co-creates new sustainable systems; 2) Both users and non-users contribute to co-creating new sustainable systems at various intensities; 3) Users are driven by similar concerns as developers to co-create new sustainable systems; 4) Common design language aligns co-creation process and actors; 5) Co-creation generates learning and strategic direction; and 6) Co-creation immerses people in behavioural changes by exposing them to the possibilities for change. Based on the findings, three main conclusions are drawn: first, that people can be involved in new systems in various ways whether or not they are users of the system. Through their use or non-use practices, people can give direction to new sustainable systems, and through every involved or uninvolved person, a new system is affected both positively and negatively; thus, both users and non-users co-create sustainable systems. This thesis finds that involvement in co-creation is neither binary nor a one- time occurrence. Rather, it is a spectrum of varying intensities regarding how individuals immerse themselves in and throughout a process. The second conclusion is that co-creation generates multi-dimensional learning and strategic direction for all involved parties. In addition, it immerses people in behavioural changes by exposing them to possibilities for change, thus building trust in new energy-efficient and carbon-reducing alternatives, validating the logistical workability of new sustainable systems and its true impacts, and stimulating further engagement in new sustainable system development. Thirdly, the co- creation approach is still new in practice and proves challenging from a managerial standpoint when common visions and objectives are not sufficient to align stakeholders. The results suggest that common design language, which uses both cognitive and physical tools to facilitate co- creation among users and stakeholders, supports co-creation by aligning both actors and the process. Finally, this thesis provides empirical support that people can be meaningfully involved in creating opportunities and possibilities for change, which challenge the present mechanisms used to influence societal behavioural changes, e.g. incentives and nudging. It suggests that design can foster the presence of people for whom the designed systems are intended, and do so in places where they are contextualised, e.g., installation of proto-designs in real living/working environments. Through involvement of diverse users and non-users, co-creation shows to be quite necessary not only to develop new transport systems, but also to increase the accessibility of sustainable transport innovations. Increased involvement in design and development of new systems could serve to delegitimise participation in the old systems.All separation av teknik och samhälle kan hävdas vara konstlad. Tekniska materialsystem är sammanflätade med mänskligt vardagsliv och sätt att leva, värderingar och trossystem bland annat. När vi designar och utvecklar nya tekniska system, utformar vi också möjligheter för nya sätt för människor att leva i sin vardag. Engagemanget från de människor för vilka nya hållbara system är avsedda och som kommer att använda och konsumera de nya systemen är därför avgörande för både de industrier och samhällen som strävar efter att minska koldioxidutsläpp, energianvändning och överkonsumtion av materialresurser. Människor är inte bara en resurs i design, och de är inte bara användare eller konsumenter av teknik. Snarare är de kunniga och föränderliga subjekt med komplexa vardagliga liv, som kan (om)formatera de befintliga ohållbara systemen mot hållbara på flera sätt såväl genom flera identiteter som roller. Människor är medskapare av levnadssätt och av de tekniska systemen som stöder dem. Den här avhandlingen handlar om samskapande (co-creation), ett design- och utvecklingssätt för att försöka dela författarskapet i att designa och utveckla för hållbarhet och driva kollektiv omställning. Syftet med denna undersökning är att studera hur flera aktörer tillsammans kan designa och utveckla hållbara system och att studera de potentiella resultaten av ett sådant tillvägagångssätt i att stödja omställningen. Kontexten för studien är främst transportsystem i sin betydelse av socialt kritiska system som stödjer vardagen. Socialt kritiska system innebär de produkter, tjänster och teknologier som mänskliga aktiviteter i vardagen är beroende av. Studien tar ett tvärvetenskapligt perspektiv genom att överbrygga deltagande, demokratiska och inkluderande designmetoder och innovationsstudier för att utveckla teori mot samskapande av nya hållbara system. Sex individuella artiklar bifogas som presenterar empiriska resultat från tre forskningsfall som upprättats som levande laboratorier (Living Labs) i verkliga boende- och arbetsmiljöer och som involverar flera olika privata och offentliga aktörer. En forskningsdesign med både kvalitativa och kvantitativa metoder har använts för att samla in och analysera empiriska data. Sex huvudsakliga resultat lyfts fram och diskuteras: 1) Formen för att engagera användare definierar vem som samskapar nya hållbara system; 2) Både användare och icke-användare bidrar till att samskapa nya hållbara system med olika intensitet; 3) Användare drivs av liknande intressen som utvecklare för att samskapa nya hållbara system; 4) Gemensamt formspråk förenar samskapandeprocessen och aktörer; 5) Samskapande genererar lärande och strategisk riktning; och 6) Samskapande fördjupar människor i beteendeförändringar genom att utsätta dem för möjligheterna till förändring. Baserat på resultaten dras tre huvudsakliga slutsatser: För det första är att människor kan vara involverade på många sätt oavsett om de använder eller inte använder ett nytt system. Genom sin användning eller icke-användning kan människor ge riktning åt nya hållbara system, och genom att varje inblandad eller oengagerad person gynnar ett nytt system både positivt och negativt skapar både användare och icke-användare hållbara system. Denna avhandling finner att involvering i samskapande varken är binärt eller en engångsföreteelse. Det är snarare ett spektrum som kännetecknas av olika intensitet när det gäller hur individer fördjupar sig i och under en process. För det andra är genererar samskapande flerdimensionellt lärande och strategisk riktning för alla inblandade parter. Dessutom fördjupar det människor i beteendeförändringar genom att exponera dem för möjligheter till förändring, vilket skapar förtroende för nya energieffektiva och koldioxidreducerande alternativ, validerar den logistiska användbarheten av nya hållbara system och dess verkliga effekter, och stimulerar ytterligare engagemang i ny hållbar systemutveckling. För det tredje är tillvägagångssättet för samskapande fortfarande nytt i praktiken och visar sig vara utmanande ur en ledningssynpunkt när gemensamma visioner och mål inte är tillräckliga för att samordna intressenter. Resultaten tyder på att gemensamt formspråk, som använder både kognitiva och fysiska verktyg för att underlätta samskapande för användare och andra intressenter, anpassar och stödjer samskapande. Slutligen ger denna avhandling empiriskt stöd för att människor på ett meningsfullt sätt kan vara delaktiga i att skapa möjligheter och möjligheter till förändring, vilket utmanar de nuvarande mekanismer som används för att påverka samhälleliga beteendeförändringar, t.ex. incitament och nudging. Det antyder att design kan främja närvaron av människor för vilka de designade systemen är avsedda, och göra det på platser där de är kontextualiserade, t.ex. installation av protodesign i verkliga boende- och arbetsmiljöer. Genom involvering av olika användare och icke-användare visar samskapande sig vara helt nödvändigt, inte bara för att utveckla nya transportsystem, utan också för att öka tillgängligheten för hållbara transportinnovationer. Ett ökat engagemang i design och utveckling av nya system skulle kunna bidra till att av-legitimera deltagande i de gamla systemen