Gäldenärens skydd mot självinkriminering vid ett konkursförfarande : är skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande i linje med människorättsdomstolens rättspraxis?

Skyddet mot självinkriminering innebär att en brottsmisstänkt inte ska vara skyldig att främja utredningen av sin egen skuld. Skyddet mot självinkriminering har traditionellt ansetts endast ingå i en straffprocess. Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har under de senaste årtiondena utvidgat skyddets omfattning till att gälla parallella förfaranden utanför en straffprocess då vissa förutsättningar uppfylls. Skyddet mot självinkriminering ingår i rätten till en rättvis rättegång i enlighet med Europeiska människorättskonventionens (Artikel 6 stycke 1) och grundlagens bestämmelse om rättsskydd (21 §). Rättsläget ändrades i Finland till följd av en fällande dom mot Finland. Till följd av avgörandet Marttinen mot Finland (dom 21.4.2009) anses skyddet även utsträcka sig till förfaranden ytterom en straffprocess. Enligt konkurslagens 4 kapitels 5a § är en gäldenär inte skyldig att lämna boförvaltaren uppgifter enligt konkurslagens § 5 om gäldenären är misstänkt vid en förundersökning eller står åtalad för ett brott. Skyddet mot självinkriminering gäller uppgifter om de omständigheter som misstanken eller åtalet grundar sig på. Skyddet baserar sig på en rätt att tiga. Skyddet mot självinkriminering begränsar gäldenärens skyldighet att medverka och ge information, vilket försämrar borgenärernas rätt till egendomsskydd och verkställigheten av ett konkursförfarande. Det är frågan om en situation där grundrättigheter står i konflikt med varandra. Pro gradu –avhandlingen behandlar gäldenärens skydd mot självinkriminering vid ett konkursförfarande. Syftet är att utreda innehållet i konkurslagens bestämmelse om skydd mot självinkriminering och om den är i linje med EMD:s rättspraxis. Det görs genom att tolka centrala avgöranden av EMD och avgöranden av högsta domstolen och hovrätterna. I avhandlingen lyfts fram problematiken kring bestämmelsen som intagits i konkurslagen med tyngd på kravet av samtidighet av en anhängig straffprocess. I avhandlingen behandlas även kraven som ställts på gäldenären gällande gäldenärens medvetenhet om vilka uppgifter som kan ha relevans och samband mellan de parallella förfarandena. Det behandlas även rättegångsbalkens bestämmelse om förbud mot att utnyttja bevis (17 kap. 25 § 2 mom.) och hur det möjliggör skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande. Slutsatserna i avhandlingen är att skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande är snävare än vad som kan tolkas från rättspraxis. Kravet på samtidighet i konkurslagens bestämmelse är inte i enlighet med EMD:s linje. I avhandlingen framkommer även att bestämmelsen om förbud att utnyttja bevis inte löser problemen i den rådande konkurslagstiftningen. I arbetet identifieras problem kring bestämmelsen gällande kraven som ställts på gäldenären. Det lyfts fram att gäldenären inte har en rätt att ge osann information enligt konkurslagen trots att det traditionellt hör till självinkrimineringsskyddet. Boförvaltarens skyldighet att göra en brottsanmälan behandlas och hur det kan orsaka en konflikt med skyddet mot självinkriminering