Häckningsframgång hos vadare och relationen till predation på Trönninge ängar

Flera vadare har på strandängar och liknande lokaler i södra Sverige haft en längre tid med svåra eller oroväckande populationsminskningar. Habitatförluster och habitatförändringar såväl som predation har setts vara bidragande faktorer. I detta arbete ligger fokus på hur årets häckningssäsong kan ha förhållit sig till just predationen i Trönninge ängar naturreservat strax söder om Halmstad. Där har nyligen införts predatorkontroll som en del av skötseln av reservatet. Bristen på predatorkontroll tros ha varit en av orsakerna till vadarnas framgångslösa häckning vid tidigare inventering. Ytterligare satsningar har gjorts på habitatstrukturen som bland annat har inneburit en förbättrad/utökad vattenmiljö. Jag har, mellan slutet av april och början av juni, utfört en revirkartering av häckande vadare samt studerat predatornärvaro och predatoraktivitet, av bland annat gråkråka (Corvus corone cornix), ormvråk (Buteo buteo) och rödräv (Vulpes vulpes), med hjälp av två olika metoder. Revirkarteringen resulterade i att jag fann sex häckande arter och hos fem av dessa hade ungar kläckts, med olika framgång, vid undersökningens avslut 10:e juni. Den sammanlagda bilden av predatorundersökningen visar att predationstrycket hade varken ökat eller minskat mot slutet av säsongen. Dock sågs gråkråkorna minska i antal med båda metoderna, detta som förmodad följd av framgångsrik skyddsjakt. Närvaron av predatorer utgjordes främst av tre arter och nästan samma uppsättning av tre arter stod för den huvudsakliga aktiviteten. Denna aktivitet från predatorer mättes med hjälp av tofsvipornas (Vanellus vanellus) typiska försvarsbeteende som innebär stötande flyganfall mot närgångna hot. Sammanfattningsvis har häckningsframgången varit god med hänsyn till tidigare inventering, och detta som förmodat resultat av de nya satsningarna i området. Tofsviporna har häckat med särskilt gott resultat och kan troligen ses öka i antal nästkommande säsong.Olle Liedberg