Den odöda musiken

Musikens fält är inte vad det en gång var. Den starka position musikindustrin tidigare hade på fältet är på väg att intas av alternativa och gränsöverskridande produktions- och konsumtionskrafter; digitaliseringen har lett till en i grunden förändrad tidsgeografi vad gäller hur musik konsumeras och produceras; och distributörer och producenter av musik har förenats i en gemensam kamp mot fildelare och pirater. Det vi bevittnar, påstår vissa kritiker, är de sista dödsryckningarna av en teknikfientlig och reaktionär musikindustri. I Den odöda musiken förs argumentet fram att musikindustrin inte alls är döende, men att den kanske inte heller är levande på det sätt som den tidigare varit. Aktörerna på fältet befinner sig snarare i ett slags kreativitetens limbo, ett tillstånd i väntan på något som skulle kunna kallas ”ledarskap”. I nio essäer skisseras konturerna av detta tillstånd och hur det kan förstås som ett musikpolitiskt paradigmskifte i perspektiv av kreativitetens binära maskinerier, det kreativa självets teknologier och det otänktas medieapparater.