Collaboration – a challenge for the modern welfare state

År 2020 uppmärksammades på nytt att det delade huvudmannaskapet inom missbruks- och beroendevården kan få konsekvenser för den enskilde i form av bristande tillgänglighet (Kommitédirektiv 2020:68). I dagsläget ansvarar regionen och kommunen gemensamt för missbruksvården, och har enligt Socialtjänstlag (SFS 2001:453) samt Hälso- och sjukvårdslag (SFS 2017:30) en skyldighet att samverka i vården av brukare med missbruksproblematik. I denna studie har syftet varit att undersöka professionella inom kommun och regions uppfattning avseende samverkan i relation till ensamkommande flyktingbarn och missbruk. Utöver detta var syftet att även studera professionellas konstruktion av ansvar samt brukaren i samverkansprocessen. För att uppnå syftet har professionella med erfarenhet av ensamkommande flyktingbarn och/eller missbruksproblematik intervjuats. Denna avgränsning motiveras av att samverkansbehovet i allmänhet har identifierats som stort avseende gruppen ensamkommande flyktingbarn, bland annat på grund av bristande nätverk i det nya landet, men även på grund av riskfaktorer i form av psykisk ohälsa och låg socio-ekonomisk status. Studien utgår från en socialkonstruktivistisk ansats och en abduktiv kvalitativ innehållsanalys har utförts med hjälp av en modell för samverkansanalys. Resultatet visar att professionella upplever nuvarande former för samverkan som tämligen välfungerande, men att ansvaret för bristfällig samverkan konstrueras som något som förklaras av faktorer som enskilda professionella inte rår över. Studiens fynd visar vidare på brukarkonstruktionens betydelse för att förstå samverkan mellan region och kommun samt personliga relationers relevans i samverkansprocessen när praktiskt stöd uppifrån konstrueras som bristfälligt. Utöver detta har strukturella förutsättningar relaterat till huvudmannaskapsfrågan samt tidsmässiga- och ekonomiska resurser porträtterats som betydelsefulla för att förstå fenomenet samverkan. Studien finner att inrättandet av samordnande tjänster är en möjlig väg till förbättrad samverkan, och en implikation för framtida forskning är att undersöka effektiviteten av sådana tjänster