Tillståndet i skogsmiljön i Skåne. Resultat från Krondroppsnätet t.o.m. september 2011

På uppdrag av Skånes luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. De modellansatser som ingår i denna rapport rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande ofta mycket lågt i skogarna i Skåne och det finns inga tydliga positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning i länets sjöar, men fortfarande bedöms 37 % av sjöarna som antropogent försurade, alla i norra delen av Skåne. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i lufthalterna, men för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör det svårt att tolka krondroppsdata. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Skåne och nedfallet överskrider den lägre gränsen, och ofta även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kväveupplagring under många år har lett till kväveöverskott, vilket syns i förhöjd nitratutlakning på flertalet ytor i Skåne. Detta innebär negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Skåne har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stammar eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation