Hur skall hushållsavfallet tas om hand? Utvärdering av olika behandlingsmetoder

I en systemanalys har konsekvenser rörande energiförbrukning, miljöpåverkan och ekonomi studerats för olika system för hantering av kommunalt avfall. I systemanalysen har olika kombinationer av förbränning, deponering, materialåtervinning av utsorterad plast och kartong, och biologisk behandling (rötning och kompostering) av utsorterat lättnedbrytbart organiskt avfall studerats. I studien har en datormodell baserad på livscykelanalysmetodik (ORWARE) använts. Studien baseras på en modellkommun. I en känslighetsanalys har inverkan av olika kommunspecifika parametrar och anläggningsspecifika parametrar studerats. Det slutliga resultatet bedöms täcka ett mycket stort antal kommuntyper. Följande parametrar har använts för att utvärdera olika lösningar: förbrukning av energiråvaror, växthuseffekt, försurning, övergödning, bildning av marknära ozon, tungmetallflöden, företagsekonomi (i livscykelperspektiv) och samhällsekonomi (samhällsekonomi innebär en viktning av företagsekonomi och miljöekonomi) - i grundfallet räknas hushållens arbete inte in i den samhällsekonomiska kalkylen. Vi har kommit fram till följande slutsatser. Deponering bör i allmänhet undvikas för avfall som kan förbrännas, rötas, komposte-ras eller materialåtervinnas. Möjlighet till förbränning av avfall bör alltid finnas. Detta gäller även om avfallet måste transporteras till en regional anläggning. Eftersom det inte går att uppnå 100 % återvinningsgrader för exempelvis plast, kartong och returpapper, kommer det alltid att finnas en viss mängd brännbart avfall som måste tas omhand vid sidan av materialåtervin-ningssystemen och eventuella system för biologisk behandling. Materialåtervinning, rötning och förbränning bör inte ses som konkurrerande metoder, utan mer som kompletterande metoder. Det är svårt att dra entydiga slutsatser om vilken metod som är 'bäst'. Det finns fördelar och nackdelar med alla metoder. I systemperspektivet för en hel kommun ger materialåtervinning eller rötning mycket små skillnader mot förbränning. Kompostering (strängkompostering) av lättnedbrytbart avfall har nästan inga miljömässiga fördelar gentemot förbränning eller gentemot rötning. Om man räknar in hushållens arbete i den samhällsekonomiska kalkylen blir materialåtervinning samhällsekonomiskt dyrare än förbränning. Förbränning, rötning och kompostering kräver ungefär lika mycket arbete av hushållen och skillnaderna mellan dessa påverkas mycket lite av om hushållens arbete räknas in. Transporter av avfall, sedan det väl är insamlat, är av begränsad betydelse vad gäller miljöpåverkan, energiförbrukning och kostnader, under förutsättning att transporterna genomförs på ett effektivt sätt. Hushållens transporter (med personbil) kan påverka både resultatet (i ogynnsam riktning för källsortering). Olika insamlingssystem påverkar det totala resultatet i mycket liten utsträckning beträffande miljöpåverkan och energiförbrukning. En förtätning av återvinningsstationer från områdesnära till återvinningsgårdar som är mer kvartersnära ger ingen avgörande påverkan på miljöpåverkan eller samhällsekonomi (exklusive hushållens arbete) men leder till mindre arbete för hushållen.I en systemanalys har konsekvenser rörande energiförbrukning, miljöpåverkan och ekonomi studerats för olika system för hantering av kommunalt avfall. I systemanalysen har olika kombinationer av förbränning, deponering, materialåtervinning av utsorterad plast och kartong, och biologisk behandling (rötning och kompostering) av utsorterat lättnedbrytbart organiskt avfall studerats. I studien har en datormodell baserad på livscykelanalysmetodik (ORWARE) använts. Studien baseras på en modellkommun. I en känslighetsanalys har inverkan av olika kommunspecifika parametrar och anläggningsspecifika parametrar studerats. Det slutliga resultatet bedöms täcka ett mycket stort antal kommuntyper. Följande parametrar har använts för att utvärdera olika lösningar: förbrukning av energiråvaror, växthuseffekt, försurning, övergödning, bildning av marknära ozon, tungmetallflöden, företagsekonomi (i livscykelperspektiv) och samhällsekonomi (samhällsekonomi innebär en viktning av företagsekonomi och miljöekonomi) - i grundfallet räknas hushållens arbete inte in i den samhällsekonomiska kalkylen. Vi har kommit fram till följande slutsatser. Deponering bör i allmänhet undvikas för avfall som kan förbrännas, rötas, komposte-ras eller materialåtervinnas. Möjlighet till förbränning av avfall bör alltid finnas. Detta gäller även om avfallet måste transporteras till en regional anläggning. Eftersom det inte går att uppnå 100 % återvinningsgrader för exempelvis plast, kartong och returpapper, kommer det alltid att finnas en viss mängd brännbart avfall som måste tas omhand vid sidan av materialåtervin-ningssystemen och eventuella system för biologisk behandling. Materialåtervinning, rötning och förbränning bör inte ses som konkurrerande metoder, utan mer som kompletterande metoder. Det är svårt att dra entydiga slutsatser om vilken metod som är 'bäst'. Det finns fördelar och nackdelar med alla metoder. I systemperspektivet för en hel kommun ger materialåtervinning eller rötning mycket små skillnader mot förbränning. Kompostering (strängkompostering) av lättnedbrytbart avfall har nästan inga miljömässiga fördelar gentemot förbränning eller gentemot rötning. Om man räknar in hushållens arbete i den samhällsekonomiska kalkylen blir materialåtervinning samhällsekonomiskt dyrare än förbränning. Förbränning, rötning och kompostering kräver ungefär lika mycket arbete av hushållen och skillnaderna mellan dessa påverkas mycket lite av om hushållens arbete räknas in. Transporter av avfall, sedan det väl är insamlat, är av begränsad betydelse vad gäller miljöpåverkan, energiförbrukning och kostnader, under förutsättning att transporterna genomförs på ett effektivt sätt. Hushållens transporter (med personbil) kan påverka både resultatet (i ogynnsam riktning för källsortering). Olika insamlingssystem påverkar det totala resultatet i mycket liten utsträckning beträffande miljöpåverkan och energiförbrukning. En förtätning av återvinningsstationer från områdesnära till återvinningsgårdar som är mer kvartersnära ger ingen avgörande påverkan på miljöpåverkan eller samhällsekonomi (exklusive hushållens arbete) men leder till mindre arbete för hushållen