För Värmlands läns Luftvårdsförbund. Övervakning av luftföroreningar i Värmlands län - mätningar och modellering. Hydrologiskt år: resultat t.o.m. september 2009. Kalenderår: resultat t.o.m. 2008

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och marknära ozon var samtliga låga under den senaste mätperioden vid Blåbärskullen. Nederbörden uppmättes på öppet fält-ytan i Blåbärskullen till 909 mm under 2008/09, vilket är något lägre än medelvärdet under den 13-åriga tidsserien. Detta, i kombination med låga halter i nederbörden, ledde till mätseriens lägsta nedfall av svavel och nitratkväve på öppet fält. Liknande mönster syns för deposition till de tre skogsytorna i länet. Svavelnedfallet, exklusive havssaltets bidrag, var mellan 0,7 och 1,4 kg per hektar och år på de tre ytorna, vilket är den lägsta noteringen för två av ytorna och den näst lägsta för den tredje. Även kvävedepositionen, som var mellan 1,4 och 3,6 kg per hektar och år, var låg jämfört med tidigare, och det var framför allt nitratkvävenedfallet som var lågt. På alla tre ytorna har svavelnedfallet minskat signifikant sedan mätstart. I Södra Averstad, som är den yta som varit mest utsatt för svavelnedfall, har nedfallet till skogsytan minskat från omkring 10 till under 2 kg per hektar och år under den 19-åriga mätserien. För kväve finns inga tydliga trender. Markvattnet uppvisar signifikant minskande svavelhalter på samtliga ytor, som en följd av den minskade svavelbelastningen. Detta har lett till en viss återhämtning i den högst belastade ytan, Södra Averstad. De senaste åren har den syraneutraliserande förmågan, ANC, varit positivt och pH ofta över 5. Ökningen av ANC i början av mätperioden beror dock i stor utsträckning på 'återhämtningen' från en försurande havssaltsperiod i början av 1990-talet. Transtrandsberget är den näst mest försurade ytan i länet, trots att Blåbärskullen tagit emot mer nedfall. Detta beror på skillnader i markens buffrande förmåga. Kvävehalten i markvattnet har varit mycket låg på ytorna, med undantag från ett par mättillfällen då förhöjda halter uppmätts. Detta visar på att skogsekosystemet fortfarande tar hand om i stort sett allt tillgängligt kväve.På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och marknära ozon var samtliga låga under den senaste mätperioden vid Blåbärskullen. Nederbörden uppmättes på öppet fält-ytan i Blåbärskullen till 909 mm under 2008/09, vilket är något lägre än medelvärdet under den 13-åriga tidsserien. Detta, i kombination med låga halter i nederbörden, ledde till mätseriens lägsta nedfall av svavel och nitratkväve på öppet fält. Liknande mönster syns för deposition till de tre skogsytorna i länet. Svavelnedfallet, exklusive havssaltets bidrag, var mellan 0,7 och 1,4 kg per hektar och år på de tre ytorna, vilket är den lägsta noteringen för två av ytorna och den näst lägsta för den tredje. Även kvävedepositionen, som var mellan 1,4 och 3,6 kg per hektar och år, var låg jämfört med tidigare, och det var framför allt nitratkvävenedfallet som var lågt. På alla tre ytorna har svavelnedfallet minskat signifikant sedan mätstart. I Södra Averstad, som är den yta som varit mest utsatt för svavelnedfall, har nedfallet till skogsytan minskat från omkring 10 till under 2 kg per hektar och år under den 19-åriga mätserien. För kväve finns inga tydliga trender. Markvattnet uppvisar signifikant minskande svavelhalter på samtliga ytor, som en följd av den minskade svavelbelastningen. Detta har lett till en viss återhämtning i den högst belastade ytan, Södra Averstad. De senaste åren har den syraneutraliserande förmågan, ANC, varit positivt och pH ofta över 5. Ökningen av ANC i början av mätperioden beror dock i stor utsträckning på 'återhämtningen' från en försurande havssaltsperiod i början av 1990-talet. Transtrandsberget är den näst mest försurade ytan i länet, trots att Blåbärskullen tagit emot mer nedfall. Detta beror på skillnader i markens buffrande förmåga. Kvävehalten i markvattnet har varit mycket låg på ytorna, med undantag från ett par mättillfällen då förhöjda halter uppmätts. Detta visar på att skogsekosystemet fortfarande tar hand om i stort sett allt tillgängligt kväve