För Skånes Luftvårdsförbund. Övervakning av luftföroreningar i Skåne - mätningar och modellering. Resultat till och med september 2007

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nederbörden över öppet fält vid Västra Torup i norra Skåne har ökat med ca 30 % under de senaste 18 åren. Detta ligger i linje med de interpolerade värden för nederbördsförändringar som rapporterats av SMHI för norra Skåne. Depositionsmätningarna visar att Skåne är mer utsatt för försurande nedfall än flertalet andra län i Sverige. De senaste årens svavelnedfall har dock vid de flesta platser minskat avsevärt sedan mätningarna i Skåne startade 1988. När det gäller kväve är det svårare att se trender och nedfallet till marken i skogen förefaller relativt konstant över tiden. Generellt är depositionen av svavel och kväve högre i de södra och västra delarna av länet, jämfört med de nordöstra delarna. Den höga belastningen har resulterat i generellt surt markvatten med låga halter av baskatjoner och höga aluminiumhalter och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger som medelvärde för de senaste tre åren långt under riktvärdet 1.0 vid flera platser i de södra och västra delarna i länet, vilket medför risk för ekologiska skador. Flera granytor har under de senaste åren haft relativt höga halter av nitratkväve i markvattnet och även förhöjda halter av ammoniumkväve förekommer. Detta indikerar en risk för förhöjd utlakning av kväve, samt att kväve bidrar till försurning av mark och vatten. Lufthalterna av SO2 minskade kraftigt i slutet av 1990-talet och har sedan dess varit låga. Även lufthalterna av NO2 minskade något i slutet av 1990-talet men har nu stabiliserat sig på en nivå som fortfarande är bland de högsta i landet. De långsiktiga målvärden som finns för ozon nära marken inom såväl Miljökvalitetsnormerna som miljömålet Frisk Luft överskrids vid samtliga mätplatser samt sannolikt i stora delar av hela länet. Modellberäkningarna både för mark och sjöar i Skåne visar på ett kvarstående försurningsproblem. Enligt ett scenario baserat på hittills beslutade åtgärder om utsläppsbegränsningar kommer nedfallet att sjunka avsevärt till 2020, och den kritiska belastningen för skogsmark kommer inte längre att överskridas. Däremot bedöms en avsevärd andel av sjöarna fortfarande vara antropogent försurade. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest och där risken för kväveutlakning är som störst. I Skåne finns en gradient med avtagande ackumulering mot nordost, från 10 till drygt 7 kg kväve per hektar och år. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Skåne som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nederbörden över öppet fält vid Västra Torup i norra Skåne har ökat med ca 30 % under de senaste 18 åren. Detta ligger i linje med de interpolerade värden för nederbördsförändringar som rapporterats av SMHI för norra Skåne. Depositionsmätningarna visar att Skåne är mer utsatt för försurande nedfall än flertalet andra län i Sverige. De senaste årens svavelnedfall har dock vid de flesta platser minskat avsevärt sedan mätningarna i Skåne startade 1988. När det gäller kväve är det svårare att se trender och nedfallet till marken i skogen förefaller relativt konstant över tiden. Generellt är depositionen av svavel och kväve högre i de södra och västra delarna av länet, jämfört med de nordöstra delarna. Den höga belastningen har resulterat i generellt surt markvatten med låga halter av baskatjoner och höga aluminiumhalter och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger som medelvärde för de senaste tre åren långt under riktvärdet 1.0 vid flera platser i de södra och västra delarna i länet, vilket medför risk för ekologiska skador. Flera granytor har under de senaste åren haft relativt höga halter av nitratkväve i markvattnet och även förhöjda halter av ammoniumkväve förekommer. Detta indikerar en risk för förhöjd utlakning av kväve, samt att kväve bidrar till försurning av mark och vatten. Lufthalterna av SO2 minskade kraftigt i slutet av 1990-talet och har sedan dess varit låga. Även lufthalterna av NO2 minskade något i slutet av 1990-talet men har nu stabiliserat sig på en nivå som fortfarande är bland de högsta i landet. De långsiktiga målvärden som finns för ozon nära marken inom såväl Miljökvalitetsnormerna som miljömålet Frisk Luft överskrids vid samtliga mätplatser samt sannolikt i stora delar av hela länet. Modellberäkningarna både för mark och sjöar i Skåne visar på ett kvarstående försurningsproblem. Enligt ett scenario baserat på hittills beslutade åtgärder om utsläppsbegränsningar kommer nedfallet att sjunka avsevärt till 2020, och den kritiska belastningen för skogsmark kommer inte längre att överskridas. Däremot bedöms en avsevärd andel av sjöarna fortfarande vara antropogent försurade. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest och där risken för kväveutlakning är som störst. I Skåne finns en gradient med avtagande ackumulering mot nordost, från 10 till drygt 7 kg kväve per hektar och år. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Skåne som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet