Övervakning av luftföroreningar i Hallands län. Resultat t.o.m. september 2001

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Mätningarna startade 1987. IVL har utfört undersökningarna under hela perioden frånsett januari 1996 till september 2000. På en lokal kompletterades pågående mätningar med lufthalter från november 2000. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Samtliga provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att föreliggande data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Mätningarna i Halland visar att länet tillhör ett av landets mest utsatta områden när det gäller belastning av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat betydligt, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige. Samtidigt har nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Markvatten från bland annat Halland bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen och visar ökad risk för ekologiska skador i området. Perioden oktober 2000 till september 2001 var nederbördsrik i hela södra Sverige. Som genomsnitt från fyra lokaler i Hallands län bidrog 1180 mm nederbörd, pH-värde 4,7, till att 5,5 kg antropogent svavel och nästan 14 kg kväve deponerades per hektar. På grund av torrdeposition noterades större svavelnedfall till marken i skogen; 7,5 kg/ha som genomsnitt för de fem granytorna. Surast markvatten har noterats i Vallåsen, där pH-värdet oftast varit 4,3, tätt följt av Timrilt, Gårdshult och Fastarp. Betydande arealförluster av kväve från undersökta skogsekosystem till omkringliggande vattendrag indikeras från Timrilt, Djupeåsen, Vallåsen och Fastarp. Liksom i stora delar av övriga Sverige orsakade höga halter av marknära ozon sannolikt vegetationsskador i Halland.På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Mätningarna startade 1987. IVL har utfört undersökningarna under hela perioden frånsett januari 1996 till september 2000. På en lokal kompletterades pågående mätningar med lufthalter från november 2000. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Samtliga provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att föreliggande data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Mätningarna i Halland visar att länet tillhör ett av landets mest utsatta områden när det gäller belastning av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat betydligt, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige. Samtidigt har nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Markvatten från bland annat Halland bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen och visar ökad risk för ekologiska skador i området. Perioden oktober 2000 till september 2001 var nederbördsrik i hela södra Sverige. Som genomsnitt från fyra lokaler i Hallands län bidrog 1180 mm nederbörd, pH-värde 4,7, till att 5,5 kg antropogent svavel och nästan 14 kg kväve deponerades per hektar. På grund av torrdeposition noterades större svavelnedfall till marken i skogen; 7,5 kg/ha som genomsnitt för de fem granytorna. Surast markvatten har noterats i Vallåsen, där pH-värdet oftast varit 4,3, tätt följt av Timrilt, Gårdshult och Fastarp. Betydande arealförluster av kväve från undersökta skogsekosystem till omkringliggande vattendrag indikeras från Timrilt, Djupeåsen, Vallåsen och Fastarp. Liksom i stora delar av övriga Sverige orsakade höga halter av marknära ozon sannolikt vegetationsskador i Halland