Luftföroreningar i skogliga provytor - Resultat till och med september 2002

På uppdrag av luftvårdsförbund, länsstyrelser, kommuner och skogsvårdsstyrelser mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattnets sammansättning på 109 lokaler i hela Sverige och lufthalter på vissa av dessa. Metoder har varit desamma under hela mätperioden, vilket gör data från slutet av 1980-talet jämförbara med senaste årets data. Syftet med mätningarna är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av landet och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data avseende luftföroreningar kan jämföras med skogliga uppgifter. Undersökningarna sedan slutet av 1980-talet har visat att nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt i landet. Nedfallet av svavel har minskat, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige, och nederbörden har blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. För kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning av försurande och gödande ämnen år 2010. Trots markant minskad försurningsbelastning är det svårt att se någon tydlig minskning av markvattnets surhetsgrad. Främsta orsaken är sannolikt att återhämtningen i skogsmark är långsam och att kritiska belastningsgränser fortfarande överskrids i vissa områden, speciellt i södra Sverige. Störst nedfall av antropogent svavel noterades i fyra granytor i Skåne och Halland, 8-8,7 kg per hektar under hydrologiska året 2001/02. Som genomsnitt för 27 lokaler med varierande trädslag i hela Götaland noterades 3,8 kg svavel per hektar under samma period. Motsvarande från elva lokaler i Svealand var 2,0 kg/ha och 1,1 kg/ha från sju lokaler i de fyra norrlandslänen. När det gäller kväve fanns toppnoteringarna i Halland, 16,9 kg kväve per hektar via nederbörden (varav 14,4 kg oorganiskt och 2,5 kg organiskt kväve). Motsvarande för de två nordliga lokaler var 2 kg per hektar. Speciellt i Hallands län har en risk för utlakning av kväve från områden med växande skog noterats. Lufthalter av svavel och kväve i bakgrundsmiljö visar en tydlig gradient över Sverige. Under 2001/02 noterades tre gånger högre halter av svaveldioxid på lokalerna i södra Sverige (genomsnitt 1 mg/m3) jämfört med i norra Sverige (genomsnitt 0,3 mg/m3). För kvävedioxid var gradienten ännu tydligare med tio gånger högre halter i söder jämfört med i norr; 5 mg/m3 i södra Sverige och 0,5 mg/m3 i norra Sverige. Bakgrundsvärden av svavel- och kvävedioxid är långt under gällande gränsvärden. Däremot indikerar halterna av marknära ozon risk för minskad tillväxt inom både jord- och skogsbrukPå uppdrag av luftvårdsförbund, länsstyrelser, kommuner och skogsvårdsstyrelser mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattnets sammansättning på 109 lokaler i hela Sverige och lufthalter på vissa av dessa. Metoder har varit desamma under hela mätperioden, vilket gör data från slutet av 1980-talet jämförbara med senaste årets data. Syftet med mätningarna är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av landet och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data avseende luftföroreningar kan jämföras med skogliga uppgifter. Undersökningarna sedan slutet av 1980-talet har visat att nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt i landet. Nedfallet av svavel har minskat, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige, och nederbörden har blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. För kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning av försurande och gödande ämnen år 2010. Trots markant minskad försurningsbelastning är det svårt att se någon tydlig minskning av markvattnets surhetsgrad. Främsta orsaken är sannolikt att återhämtningen i skogsmark är långsam och att kritiska belastningsgränser fortfarande överskrids i vissa områden, speciellt i södra Sverige. Störst nedfall av antropogent svavel noterades i fyra granytor i Skåne och Halland, 8-8,7 kg per hektar under hydrologiska året 2001/02. Som genomsnitt för 27 lokaler med varierande trädslag i hela Götaland noterades 3,8 kg svavel per hektar under samma period. Motsvarande från elva lokaler i Svealand var 2,0 kg/ha och 1,1 kg/ha från sju lokaler i de fyra norrlandslänen. När det gäller kväve fanns toppnoteringarna i Halland, 16,9 kg kväve per hektar via nederbörden (varav 14,4 kg oorganiskt och 2,5 kg organiskt kväve). Motsvarande för de två nordliga lokaler var 2 kg per hektar. Speciellt i Hallands län har en risk för utlakning av kväve från områden med växande skog noterats. Lufthalter av svavel och kväve i bakgrundsmiljö visar en tydlig gradient över Sverige. Under 2001/02 noterades tre gånger högre halter av svaveldioxid på lokalerna i södra Sverige (genomsnitt 1 mg/m3) jämfört med i norra Sverige (genomsnitt 0,3 mg/m3). För kvävedioxid var gradienten ännu tydligare med tio gånger högre halter i söder jämfört med i norr; 5 mg/m3 i södra Sverige och 0,5 mg/m3 i norra Sverige. Bakgrundsvärden av svavel- och kvävedioxid är långt under gällande gränsvärden. Däremot indikerar halterna av marknära ozon risk för minskad tillväxt inom både jord- och skogsbru