En mångfaldig forskningsetik

Den s.k. etikprövningslagen, som antogs ja­nuari 2004, har på många sätt kommit att för­ändra både förberedelser och genomförande av det etnologiska fältarbetet. I och med Lag (SFS 2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor ska vi inte enbart vara mentalt och kunskapsmässigt förberedda inför våra fältarbeten. Nu ska vi också ha låtit våra forskningsprojekt genomgå en etik­prövning vid någon av de sex regionala etik­prövningsnämnderna i Sverige (hädanefter förkortat epn). Jag har i skrivande stund själv fått fyra godkännanden från epn i Lund för forskningsprojekt som ansetts vara av sådan art att de ska prövas. Dessa etikprövningar har för mig varit viktiga förberedelser inför det stundande fältarbetet och något som också starkt påverkat detta. Till epn har det varit möjligt att på nytt tänka igenom hur forsk­ningsansökans metoder kan konkretiseras och hur kontakten med informanterna ska ske. Det har getts möjlighet att fundera över vilka risker det aktuella forskningsprojektet kan tänkas skapa för de deltagande informan­terna och hur jag som forskare ska förhålla mig till dessa risker. I relation till riskerna har det också varit viktigt att återigen definiera kunskapsvinsterna med projektet. Jag ser medandra ord positivt på att vi som humanistiska samhällsforskare får våra projekt granskade av epn. Samtidigt har varje ansökan lämnat en känsla hos mig att jag inte fullt ut behärskar detta system, att jag som forskare har gett mig in på ett område som inte är mitt. I antologin Etiska dilemman. Forskningsdeltagande, samtycke och utsatthet, redigerad av Hildur Kalman och Veronica Lövgren, finns många skiftande perspektiv för att på allvar börja dis­kutera vad vi ska ha forskningsetik inom et­nologin till. Båda redaktörerna är verksammavid Institutionen för socialt arbete vid Umeåuniversitet, som docent i vetenskapsteorire­spektivedoktorand