Barns strategier att hantera resursbrist i förskolan

Många förskolor präglas i dagens samhälle av resursbrist – i form av sjukskrivningar, stora barngrupper, brist på utbildade pedagoger samt svårigheter att få vikarier. Detta leder till en verksamhet där kontinuitet och trygghet påverkas, samt att pedagogerna får svårigheter att hinna med alla delar i sitt yrke. Massmedia, facktidningar och statistik från Försäkringskassan talar om hur detta påverkar pedagogerna och kvalitén av verksamheten på förskolorna. Hur detta påverkar barnen och deras upplevelse av förskolan finns det väldigt lite skrivit om. Syftet med studien blir därför att undersöka hur resursbrist i förskolan visar sig hos barn och hur pedagoger upplever att det påverkar dem i sitt förhållande till barnen, samt barns förhållande till varandra. Detta kommer jag göra genom att använda mig av observationer och intervjuer. Studien tar stöd i anknytningsteorin – vilken menar att trygg anknytning utgör en grund för att det ska kunna ske en utveckling hos barnen. Begreppen copingstrategier och resiliens kommer användas som analysverktyg i tolkningen av det empiriska materialet. Studiens resultat visar att barnens tålamod blir sämre och det förekommer mycket konflikter. Flera av de yngre barnen visar tecken på otrygghet genom att de är ovanligt klängiga, ledsna och kontaktsökande. Några barn drar sig undan och ”tystnar” medan andra blir väldigt arga, högljudda och utåtagerande. De beteenden som barnen uppvisar uppfattas ofta som irriterande och frustrerande av pedagogerna vilket gör att även deras tålamod blir sämre och de känner sig otillräckliga. Pedagogerna framhåller också att barnens intresse i utforskande och deltagande i verksamheten minskar vilket gör att de oroar sig barnens utveckling