Inkludering bland de yngsta barnen i förskolan

AbstractSyftet med denna uppsats är att undersöka hur fem olika pedagoger i förskolan arbetar inkluderande med barn i åldern ett till tre år. Studien besvarar två frågeställningar: Hur hanterar pedagogerna sitt uppdrag att arbeta inkluderande i praktiken? Vilka utmaningar och svårigheter identifierar pedagogerna i arbetet med inkludering? Studien analyseras utifrån två teoretiska perspektiv, anknytningsteori och relationell pedagogik. Tidigare forskning om ämnet inkludering i skolverksamhet presenteras, och sätts i relation till studien. Resultatet visar att pedagogerna arbetar inkluderande utifrån de förutsättningar de har. Styrdokumenten visar att ett inkluderande förhållningssätt ska finnas i svensk förskola. Detta kan dock kollidera med forskning om små barn, där tryggheten utgör grunden för att barn ska vilja utforska miljön och skapa relationer i förskolan. Närvarande och lyhörda pedagoger utgör den tryggheten, när inte vårdnadshavare är närvarande. Styrdokument som Barnkonventionen, Läroplanen för förskolan och Skollagen säger att barnets bästa alltid ska beaktas. Detta kan ställa pedagoger som arbetar med de allra yngsta inför ett dilemma. Där administrativa uppgifter och kollegiala sammanhang utmanar möjligheten att vara den trygga anknytningen, som barnet behöver under sin dag i förskolan. Resultatet visar också att de intervjuade pedagogerna delvis har olika uppfattningar om begreppet inkludering. Pedagogerna menar att inkludering ska beaktas när barnet introduceras i förskolan. Studiens pedagoger möjliggör delaktighet, samspel och inflytande genom att på ett målmedvetet sätt erbjuda barnen olika aktiviteter som främjar detta. Studien visar att målet i förskolan är att alla barn ska inkluderas i verksamheten genom att respekteras, lyssnas på och accepteras utifrån sin egen person. Mer forskning om hur, och på vilket sätt barn under tre år omfattas av inkludering är viktig för yrkesrelevansen