Vem bär ansvaret vid rättsliga fel enligt lag och avtal?

Arbetet har som syfte att ta reda på vem som ansvarar för rättsligt fel enligt lag och avtal och om det skiljer sig åt i fast respektive lös egendom. Som utgångspunkt har säljaren att svara för de rättsliga fel som kan komma att upptäckas och en köpare har att förvänta sig en bostad fri från belastningar. Man bör även beakta att tredje part kan hållas ansvarig för rättsligt fel såsom mäklare eller bostadsrättsförening. I realiteten är det inte riktigt så enkelt. Vidare ger arbetet en generell bild av vad rättsliga fel innebär. Praxis är betydelsefull då den ger vägledning i bedömningen av ansvarsfördelningen vad beträffar rättsliga fel samt en tydligare bild om när reklamationsfristen startar. Vad beträffar fast egendom visar det sig att jordabalken har två paragrafer som båda behandlar köparens goda tro men i själva verket ska dessa inte bedömas på samma sätt. Det framgår av praxis att köparen sakrättsligt sett kan få en undersökningsplikt om det är så att hen har märkt eller åtminstone borde ha uppmärksammat att något inte verkar stämma, detta då godtroskravet här ställs högt av den anledningen att man vill trygga rättighetsinnehavarens intressen. Kravet på god tro obligationsrättsligt sett ställs lägre, man vill helt enkelt skydda köparens intressen. Någon undersökningsplikt förekommer inte här och köparen har att förutsätta att informationen i avtalet är korrekt. Innebörden är den att säljaren hålls ansvarig för det rättsliga felet om köparen har reklamerat inom skälig tid från det att felet upptäckts eller borde ha upptäckts. Reklamationsfristen börjar löpa redan när tredje man gör anspråk och det kan ses som troligt. I fråga om lös egendom prövas inte köparens goda tro. Där är utgångspunkten avtalets innehåll (i vid bemärkelse). Kravet för reklamationsfristen är densamma här som vid fast egendom.The aim of this paper is to find out who is responsible for legal errors under law and contract and whether it differs in immovable property or movable property. As a starting point, the seller is held responsible for the legal errors that may be detected and a buyer should expect a home free of loads. It should also be considered that third parties can be held responsible for legal errors such as brokers or tenant-owner associations. It´s not quite so simple. Furthermore, the work gives a general picture of what legal errors mean.Court’s case-law is important as it provides guidance in the assessment of the division of responsibilities in terms of legal errors and a clearer picture of when the period of complaint starts. As far as immovable property is concerned, it appears that the Jordabalk has two paragraphs which both deal with the good faith of the buyer, but in fact they should not be assessed in the same way. It is clear from the Court’s case-law that the buyer may be required to investigate in rem if it is the case that he or she has noticed or at least should have noticed that something does not seem right, this is because the claim for acceptance is set high due to the reason that it wants to protect the interests of the rightsholder. The requirement of good faith is set lower in terms of bond law, it simply wants to protect the buyer's interests. In this case there is no obligation to investigate and the buyer must assume that the contract information is correct. The implication is that the seller is held responsible for the legal error if the buyer has complained within a reasonable time from the time the defect was discovered or should have been discovered. The deadline for complaints starts already when a third party make claims and it can be viewed as likely. In the case of movable property, the good faith of the buyer is not tested. As the basis for point in this case is the contract and its information (in a broad perspective). The requirement for the period for claims is the same here as in the case of immovable property.