Från defensivt neutralitetsförsvar till offensivt solidaritetsförsvar : den svenska strategiska kulturens påverkan på militär doktrin

Sedan det kalla krigets slut har Sverige förändrat sitt strategiska agerande till att i högre grad omfatta säkerhetspolitiska och militära samarbeten. Dessutom har Försvarsmakten bytt militärstrategiskt fokus från en utpräglat defensiv tyngdpunkt till att eftersträva ett mer offensivt agerande i samarbete med andra nationers militära styrkor. Denna uppsats undersöker, med en longitudinell fallstudie, om den militära doktrinens balans mellan offensiv och defensiv kan förklaras utifrån nationell strategisk kultur. Fallstudien görs på Sverige, vars strategiska kultur och militära doktrin undersöks vid två tillfällen, slutet av 1980-talet respektive mitten av 2010-talet. Undersökningen betraktar den strategiska kulturen som en intervenerande variabel vilken begränsar militärens valmöjligheter i fråga om offensiv eller defensiv tyngdpunkt vid utformning av militär doktrin. Studien påvisar en kausal påverkan vid ett av de studerade analystillfällena och en samvariation mellan den strategiska kulturen och doktrinen i det andra. Undersökningen kommer till slutsatsen att inte bara funktionella, utan även strategiskt kulturella, faktorer påverkar balansen mellan offensiv och defensiv tyngdpunkt i den svenska militära doktrinen