Är Mahans teorier kring sjöherravälde tillämpbara på ubåtskrigföring?

Uppsatsen beskriver vad som kännetecknar och omfattar begreppen sjömakt och sjöherravälde. Detta mynnar ut i en studie av Mahans teorier för att etablera, utöva och bestrida ett herravälde till sjöss. Här har teorierna kring avgörande slag, sjöfartskrig och ”fleet in being” valts ut för att avgränsa arbetet. Syftet med uppsatsen är att undersöka om Mahans teorier för att etablera, utöva och bestrida ett sjöherravälde går att tillämpa på ubåtskrigföring. Utifrån historiska händelser kring sjöfartskriget mellan Nazityskland och Storbritannien under andra världskriget samt stridigheterna mellan Argentinska flottan och den brittiska under Falklandskriget, undersöks det ifall Mahans teorier är tillämpbara på den ubåtskrigföringen som fördes i respektive fall. Fallen avslutas med diskussion som för fram tillämpbarheten i teorierna. De slutsatser som dras är att teorierna i stort går att applicera på ubåtskrigföring men tekniken och taktiken samt motmedel som utvecklats mot ubåtar gör att det finns för- och nackdelar med att använda ubåten som vapen. Ubåten har potential att skapa ett avgörande i sjöstriden men för ett etablerande av sjöherraväldet krävs det kontroll inte bara på utan även under och över ytan, där ubåten inte ensam kan utföra detta. Tekniken och underrättelserna är avgörande för att ubåten ska kunna vara ett effektivt vapen mot sjöfarten. Ubåten binder upp resurser i form av konvojsystem och tvingar motståndaren till val av transportväg och medel. Dock kunde inte Tyskland nyttja sina ubåtar på samma sätt som idag, då luftoberoende framdrivningssystem och kärnkraft inte fanns tillgänglig för att hålla ubåten under ytan några längre tider. Ubåtens förmåga till dolt uppträdande lämpar sig väl för metoden ”fleet in being”. Vetskapen om att en ubåt kan finnas binder resurser och tvingar anfallande part till förändrade av taktik och tillvägagångssätt för operationen