Nordiskt försvarsmaterielsamarbete från ett aktörsperspektiv

Nordiskt försvarssamarbete har utvecklats sedan kalla kriget slut och de nordiska länderna jobbar idag inom fem gemensamma försvarsområden; Förmågor, (ii) Försvarsmateriel, (iii) Mänskliga resurser och utbildning, (iv) Träning och övningar samt (v) Operationer. Denna undersökning har begränsats till att endast studera försvarsmaterielsamarbete. Denna uppsats har varit att, utifrån två bilaterala försvarsmaterielprojekt som påbörjats men som har avbrutits, jämföra likheter och skillnader i syfte att förstå vilka faktorer som har inverkat på försvarsmaterielsamarbetena, såväl positiva som negativa. Det centrala för uppsatsen har varit att identifiera vilka faktorer som har bidragit till att försvarsmaterielsamarbetena har avbrutits samt dra vissa slutsatser som kan ha betydelse inför eventuella framtida nordiska försvarsmaterielsamarbeten. Metoden för uppsatsen har varit jämförande av två fallstudier där empirin i huvudsak har byggts på intervjuer med deltagande länders aktörer på både politisk- och myndighetsnivå. De fallstudier som har studerats är; AMOS-projektet - samarbetet mellan Sverige och Finland samt Archer-projektet - samarbetet mellan Norge och Sverige. Trots att det fanns förutsättningar i form av möjliggörande och pådrivande faktorer så var det andra faktorer som bidrog till att försvåra och slutligen avbryta försvarsmaterielsamarbetena. De mest framhävande faktorerna som fick negativ betydelse för samarbetet var; (i) målsättningar och intentioner, (ii) tradition och kultur, (iii) tillit, (vi) försvarsindustri, (v) integration och nationell handlingsfrihet samt (vi) organisationers inverkan på samarbete. Slutsatsen av undersökningen är att problemen var kopplade till främst två orsaker; (i) brist på tillit och (ii) oförmåga att göra kompromisser