Ålryssjefiskets bifångstproblem i Västerhavet : En våtmarks effekt på havsöringsmolt (Salmo trutta L.) : Odling, domestisering och bevarandebiologi hos laxfiskar

Ålryssjefiskets bifångstproblem i Västerhavet För stora delar av det svenska kust- och insjöfisket är ål det främsta fångstobjektet. För västkustens del utgör ålfisket det enskilt största yrkesmässiga enmansfisket. I huvudsak bedrivs detta fiske med småryssjor, oftast sammanlänkade som parryssjor. Fångsteffektiviteten i dessa redskap är dock så låg att ett stort antal redskap måste användas för att den enskilde fiskaren skall erhålla en tillräckligt stor fångst av ål. Eftersom den största delen av fångsten utgörs av skaldjur och andra fiskarter än ål utgör den bristande selektivitet i detta fiske ett allvarligt problem; de bifångster som görs av ungfisk och strandnära arter skulle kunna medföra en utfiskning/uttunning av kustnä­ra fiskbestånd av exempelvis torsk. Studien har haft som mål att dels försöka uppskatta bifångsternas storlek i ålfisket, dels den fiskeriinducerade dödligheten som detta fiske ger upphov till. Beräkningar av ålfiskets totala bifångst och den dödlighet som detta fiske orsakar har emellertid karaktären av räkneexempel, eftersom såväl bifångstens storlek som fiskeridödlighet kan förmodas variera mellan olika år, årstider och lokaler längs västkusten. Till variationen i fiskeridödlighet kan vidare ytterligare faktorer förväntas bidra som lokala mängden strandkrabbor och vitfågel och den enskilde fiskarens hanteringen av bifångsten vid vittjning och återutsättning. Antalet satta ryssjehus vid västkusten under ålfiskeperioden skattades ligga inom intervallet 30 000 till 45 000 parryssjor, vilket ger en årlig fiskeansträngning om ca 10-15 miljoner ryssjehusnätter. Resultatet stöds av uppgifter från yrkesfiskets loggböcker och av Kustbevakningens fältstudier. Dödligheten för bifångad fisk studerades i experimentfisken. Andelen torsk som dog till följd av ryssjefisket visade sig vara kopplad till graden av aktsamhet vid själva vittjningsförfarandet: ca 70% av den bifångade torsken observerades omkomma när redskapen vittjades på ett ”oaktsamt” sätt mot endast 7% vid ”skonsamt” fiske. Även för gråsej var andelen döda högre vid ”oaktsamt” fiske än för ”skonsamt” fiske. I motsats till torskfiskar tycktes däremot inte själva vittjningsförfarandet påverka plattfiskens överlevnad, utan den dödlighet som kunde noteras för dessa arter hade uppträtt i stor utsträckning redan innan vittjning. Sammantaget ger studien indikationer på att ålfiskets nuvarande utformning och intensitet måste ses som ett förvaltningsproblem för de organ som har till uppgift att upprätthålla ett varaktigt resursutnyttjande, eftersom det inte kan uteslutas att fiske med småryssjor i kombination med andra, ur beståndsvårdandesynpunkt, negativa faktorer som predation från säl och skarv och allmänt sett hårt fisketryck, kan ha en omfattning som påverkar de fiskbara beståndens storlek. Därför bör slutsatsen vara att ålfisket i likhet med annat fiske skall sträva efter att minimera sina bifångster samt öka den bifångade fiskens överlevnad, exempelvis genom att utveckla nya fiskemetoder.En våtmarks effekt på havsöringsmolt (Salmo trutta L.) Förluster och nedströmsvandring av havsöringsmolt studerades i två typer av habitat, dels i rinnande vatten (Önnerupsbäcken), dels i en nyanlagd våtmark (Habo Dammar). Smolt fångades i en fälla och märktes med PIT-tags (elektroniska sändare). Nedströmsfällan registrerades smolten via detektorer i bäcken och våtmarkens in- och utlopp. Förluster av havsöringsmolt har på en 1 280 mlång sträcka av bäcken uppmätts till 23,4 %. Förlusterna i våtmarken har uppmätts till 81,5 %. Uppehållstiderna (medianvärdet av simhastigheten) av smolt varierar stort mellan de två studerade vattenområdena, uppehållstiden är 13 gånger längre i våtmarken, jämfört med sträckan i bäcken. Uppmätt höga förluster av smolt förklaras sannolikt av ett ogynnsamt rörelsemönster i våtmarken meden relativt lång period av exponering gentemot predatorer. Provfisken indikerar att gädda (Esox lucius L.) är den mest betydelsefulla predatorn på havsöringsmolt i våtmarken.Odling, domestisering och bevarandebiologi hos laxfiskar Att föda upp djur i fångenskap innebär alltid att djuren utsätts för ett selektionstryck som skiljer sig från det naturliga. Emellertid kan graden av fångenskap variera och därmed också graden och inriktningen av påverkan. Man kan till exempel aktivt försöka förstärka eller bibehålla karaktärer som är önskvärda ur ekonomisk, kulturell eller estetisk synvinkel. I vissa fall hålls odlade laxfiskar under hela sin livscykel i fångenskap (t ex kasseodlade fiskar), medan andra odlas fram till smoltstadiet då de släpps ut i ett lämpligt vatten (t ex kompensationsodlade fiskar). Den senare kategorin laxfisk sätts ofta ut för att ersätta naturlig reproduktion, som fallit bort pga vattenkraftsetableringar, dvs det finns en mer eller mindre uttalad vilja att bevara ett vattendragsunika bestånd av vandringsfisk. I detta fall är det av intresse att den odlade fisken är så lik sitt vilda ursprung som möjligt. Detta är emellertid inte möjligt. Ett flertal studier på senare tid har visat att kompensationsodlad fisk skiljer sig från den vilda på flera olika punkter och att dessa förändringar liknar de som kasseodlad fisk uppvisar. Generellt kan man säga att odlad fisk, jämfört med vild fisk av samma art, växer bättre i odling men sämre i naturen, odlad fisk är mindre rädd för rovdjur, är mindre aggressiva, har sämre reproduktionsframgång, annat vandringsmönster och sämre överlevnad i det vilda. Problemet med många av dessa studier är att det är svårt att separera effekten av arv kontra miljö och många av skillnaderna mellan vild och odlad fisk beror förmodligen på skillnader i respektive kategoris uppväxtmiljö. Det börjar dock komma studier som visar att det också finns genetiska skillnader, dvs den odlade och vildafisken har genetiskt ”drivit bort” från varandra, trots att de har samma ursprung. Om man prioriterar bevarandebiologi är detta nå­got som man måste beakta när man i framtiden ska utforma riktlinjer för odling och utsättning av fisk.Rapporten består av tre olika rapporter.