Sjöar och vattendrag i Västernorrland : Utvärdering av vattenkemidata från miljöövervakningen 1983-2011

Resultat från tre decenniers miljöövervakning av vattenkemi i 10 sjöar och 13 vattendrag i Västernorrland har utvärderats. Utvärderingen omfattar beskrivningen av tillståndet utifrån de senaste tre åren och en trendanalys på tidsserierna. Vattenförekomsterna har också klassats med avseende på ekologisk status enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. Resultaten visar generellt på hög eller god ekologisk status utifrån vattenkemin för samtliga sjöar och vattendrag som ingick i studien med undantag för Västersel som hade en halt av Totalfosfor som var mer än det dubbla referensvärdet enligt bedömningsgrunder. Ingen av sjöarna eller vattendragen klassades som försurade enligt bedömningsgrunder, men Viksbäcken klassas som försurningspåverkad genom en expertbedömning mot bakgrund av höga halter oorganiskt aluminium och att vattendraget bedöms varit försurat 1980 enligt bedömningsgrunder. Trenderna i surhetsrelaterade parametrar avspeglar delvis det minskande försurningstrycket, men att förändringarna under perioden är så små att de troligen inte lett till förändringar i artsammansättningen. De största statistiskt signifikanta pH-ökningarna är kring 0,2 enheter på 22 år. Ingen av sjöarna klassades som övergödda utifrån fosforhalten och bara ett vattendrag, Västersel, klassade som övergött enligt bedömningsgrunder. Medelhalten av tot-P var 45 μg/l jämfört med referensvärdet 12 μg/l. S. Bergsjön hade ett siktdjup som var strax under hälften av det beräknade referensvärdet och får därför bara måttlig status. De övriga sjöarna uppnår hög eller god status med avseende på siktdjup. I fyra sjöar med metallanalyser var halterna långt under gränsvärdena för Cd, Pb, Ni och Cr. För Cu och Zn däremot låg halterna nära eller på gränsvärden satta av Naturvårdsverket och för Zn i Valasjön till och med över. I vattendragen var halterna långt under gränsvärdena med undantag för Västersel där medelvärdet för Zn låg nära gränsvärdet. Man kan inte utesluta att de höga halterna är naturliga och t. ex. beror på lokal variation i berggrunden