Utveckling av metod för övervakning av högre växter på grunda vegetationsklädda mjukbottnar

Grunda vegetationsklädda bottnar är de mest artrika och produktiva områdena längs våra kuster. Här finns dessutom flera sällsynta och hänsynskrävande arter. Samtidigt konstateras i Naturvårdsverkets rapport .Biologisk mångfald. att det finns en besvärande kunskapsbrist vad gäller biologisk mångfald i marin miljö. Man efterlyser en kartering av våra kuster och i regeringens skrivelse om Agenda 21 anges ålgräsängar som ett av fem prioriterade och skyddsvärda marina ekosystem. Eutrofiering anses av många som det största hotet mot dessa miljöer och det är av stor vikt att lämpliga metoder och variabler utvecklas för övervakning. För att finna lämpliga variabler gjordes under 1999 en litteraturstudie med efterföljande fältundersökningar. Resultatet av denna studie är tänkt att fungera som underlag vid utformningen av övervakning av grunda vegetationskl ädda mjukbottnar. Litteraturstudien visade att det finns ett stort antal variabler och metoder utvecklade för undersökningar av .sjögrässamhällen.. Av de redovisade variablerna framstod uppskattning av täckningsgrad och räkning av skottantal inom en ruta som de mest användbara. Skottätheten har i flera studier visat sig ha ett tydligt samband med såväl ljustillgång som trofinivå. Förutom dessa två variabler framhålls djuputbredningen för några perenna och vanligt förekommande arter, t ex borstnate och ålgräs, som användbara variabler. Under hösten 1999 genomfördes en fältundersökning för att testa några av de föreslagna variablerna. Täckningsgrad och skottantal skattades av tre dykare i tre respektive två olika rutstorlekar. Såväl variablernas precision som deras reproducerbarhet, dvs hur likartade resultat som erhölls av de tre dykarna, har utvärderats. Resultaten visar att bedömning av olika arters täckningsgrad i en större ruta (10x10 m) var den generellt mest lämpade metoden. Såväl precisionen som reproducerbarheten var relativt hög. Däremot är den skala som används alltför grov för att kunna utläsa små förändringar. Täckningsgraden lämpar sig inte heller för utvärdering med traditionella statistiska metoder som ANOVA. I ålgräsängar visar undersökningen att räkning av skottantal är en väl fungerande variabel, åtminstone med den lilla ramstorleken (25x25 cm). Artsammansättningen beskrevs bäst i den stora rutan och med kvantitativ provtagning i stora ramar (50x50 m). Slutsatsen av de genomförda studierna är att övervakningen på grunda vegetationsklädda mjukbottnar bäst utförs i transekter från land och ut till ett djup som överstiger nedre utbredningsgränsen för de växter som finns i området. Minst tre transekter eller provplatser behövs i ett område för att täcka den rumsliga variationen. I respektive transekt eller provpunkt noteras täckningsgraden för de olika växterna samt djupaste utbredningsgränsen för borstnate och ålgräs. I ålgräsängen kompletteras uppskattningen av täckningsgrad med räkning av antalet skott inom 10 rutor med storleken 25x25 cm.