Paleolimnologiska undersökningar i Vättern och Vänern

" Rapporten redovisar analyser av sedimentproppar från Vättern och Vänern som gjorts i syfte att undersöka hur miljötillståndet utvecklats i långt tidsperspektiv - flera hundra år. Proppen från Vättern togs söder om Visingsö på drygt 120 m vattendjup och proppen från Vänern mitt i Värmlandssjön på 81 m djup. Proverna togs sommaren 2001 och sedimen-ten daterades med 210Pb-metoden." Det primära målet var att studera hur näringstillståndet förändrats. För att undersöka detta analyserades kiselalger i sedimentpropparna och kiselalgerna användes för att utläsa vatt-nets forna totalfosforhalt. Kiselalganalyserna kompletterades med sedimentanalyser av pigment, biogent kisel, samt kol och kväve inklusive isotoper." För att få ett begrepp om hur belastningen av vissa föroreningar förändrats analyserades flygaskpartiklar, bly inklusive stabila blyisotoper, och kvicksilver." De biologiska analyserna i sedimentet från Vättern tyder på att sjön efter en flera hundra år lång period med stabila förhållanden genomgick ganska stora förändringar med början under 1800-talet och främst från mitten av 1900-talet. Kiselalgfloran förändras påtagligt och vittnar om att sjön blev näringsrikare. Eutrofieringen kulminerade kring 1960-1970 och sedan dess har en återgång i riktning mot det tillstånd som rådde före 1800-talet på-gått, och i ytsedimentet är kiselalgfloran praktiskt taget återställd. Enligt kiselalgerna skul-le totalfosforhalten ha stigit från 6-8 ¼g L-1 till ca 12 ¼g för att nu vara tillbaka till ca 6 ug. Enligt vattenmätserien låg totalforsforhalten i vattnet mellan 8-14 ¼g L-1 vid slutet av 1960-talet och den är nu mellan 3-5 ¼g L-1. Även om de utifrån kiselalgerna utlästa total-fosforhalterna i sjövattnet ska tolkas med viss skepsis när det gäller absolutvärdena på grund av brister i transferfunktionen, så råder ingen tvekan om att trenden är korrekt." De biologiska analyserna i Vänern visar mindre förändringar, men även här finns tecken på ökad näringsgrad under andra halvan av 1900-talet som tycks kulminera 1960-1970. Till skillnad från i Vättern, sker dock denna ökning enligt kiselalgerna från ett minimum under perioden 1700-1900, som föregicks av en flera hundra år lång period med ungefär lika höga totalfosforhalter som dagens." Blyanalyserna, särskilt 206Pb/207Pb-kvoten, visar att Vättern tidigt påverkades av blyför-oreningar, troligen redan från medeltiden. Ursprunget till detta bly var till en del luftför-oreningsnedfall från Europa, men blyisotopkvoten vittnar om påverkan från gruvverksam-het eller metallhantering i tillrinningsområdet. Bergsbruk har pågått i Åmmeberg åtmin-stone sedan medeltiden. Blyföroreningarna nådde sin kulmen på 1970-talet när inflytandet från bensinbly var som störst. Då finns också en topp i Vänern." Sedimentet i Vättern och i Vänern har en markant efterkrigstopp i kvicksilver. I Vättern som är mera noggrant undersökt finns toppen på 1950 eller 1960-talet. I Vänern är toppen till synes senare och här når den en mycket hög koncentration (1100 ng g-1), men i ytse-dimentet är koncentrationen halverad. I Vänern är också halten av flygaska, som här-stammar från eldning av olja och kol, mycket hög i sedimentet från 1970-1980-talet.Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05