Sänkningen av Ivösjön : en studie av markanvändningen på den nyvunna marken, samt sänkningens konsekvenser

I början av 1800-talet, i samband med befolkningsökningen, började man sänka sjöar för att få fram ny mark att odla på. Syftet med denna uppsats är att utröna hur väl man lyckades med syftet att få fram ny odlingsbar mark efter sänkningen av Ivösjön, hur den nyvunna marken användes över tid, samt vilka konsekvenser sänkningen kan ha haft på sjön och den kringliggande naturen. Mellan åren 1871 och 1874 sänktes Ivösjön med cirka 1,8 meter, efter långa förberedelser. Det är svårt att veta hur man använde den torrlagda marken under de närmsta åren efter sjösänkningen, då den närmaste kartan tidsmässigt var den Häradsekonomiska kartan från 1926-1934. Denna karta tillsammans med den nutida Fastighetskartan har använts för att få ett resultat över hur markanvändningen såg ut på den nyvunna marken från 20-talet och framåt. Resultatet tillsammans med bakgrundsinformationen visar att den nya marken förmodligen var hyfsat odlingsbar i början, för att sedan bli mindre användbar ju längre tiden gick på grund av marksättningen. På Häradsekonomiska kartans tid användes enbart 4 % av den nyvunna marken som åker, medan 73 % bestod av skog. På fastighetskartan kunde man se att åkerarealen minskat ytterligare, samtidigt som skogsarealen hade ökat. Slutsatsen av detta är att sjösänkningen får anses ha misslyckats med sitt syfte. Sänkningen kan även anses ha varit negativ för själva sjön, bland annat på grund av att dess föråldringsprocess accelererades. Något som dock kan ha påverkats positivt är den biologiska mångfalden runt sjön.