Revisorns anmälningsbenägenhet - har revisorn snubblat i misstanketrappan?

Syftet med denna undersökning har varit att studera och utvärdera om den variation som finns i anmälningsbenägenheten bland revisorer beror på individuella egenskaper och attityder. Vi ville även studera om anmälningsbenägenheten varierar beroende på vilka brott som avses. För att uppnå detta har vi utifrån en egen teorimodell ställt upp ett antal hypoteser. Dessa hypoteser bygger på befintliga teorier men även på egna antaganden och idéer samt har sin utgångspunkt i att anmälningar om brottsmisstanke gjorda av revisorer är förhållandevis låg i förhållande till den ekonomiska brottslighetens utbredning samt att revisorer i tidigare undersökningar uppgett stora skillnader i tolkningen av lagen. Då de data undersökningen genererat inte håller för statistisk analys har vi inte kunnat utföra statistiska tester utan istället fokuserat på en beskrivning av materialet och de svaga trender som synts. I vår undersökning verkar variablerna straffrättslig kompetens, branscherfarenhet, skadeståndsrisk och sanktionssystem påverka revisorn i hans avvägande om anmälan ska göras. Detta öppnar upp för en diskussion och vidare studier angående lagens otydlighet och verksamma åtgärder för lagens efterlevnad. Enligt vår mening har de disciplinära åtgärderna, upphävande av godkännande eller auktorisation, erinran samt varning, som Revisorsnämnden kan utdöma störst effekt på revisorn. I dagsläget utnyttjas inte detta för att visa allvaret i lagregelns betydelse. Vi anser även att en översyn och revidering av lagens mening kan komma att bli aktuell då tolkningssvårigheterna av denna är stor enligt revisorerna