Uttrycksfulla pojkar och felstavande flickor – finns de? Några lärares attityder till manligt och kvinnligt språk

Skolforskningen har ofta intresserat sig för hur flickor och pojkar presterar i skolan sett ur ett könsperspektiv. Hur lärarna ser på könstillhörigheten som en faktor för hur elever klarar av skolan har stått mindre i fokus. Vilka uppfattningar har lärare om könets betydelse för vad eleverna presterar? Kan lärarnas attityder och förutfattade meningar till och med hindra dem från att se det som eleverna verkligen presterar? För att få en uppfattning om detta har jag intervjuat sex svensklärare på högstadiet och gymnasiet om deras syn på manliga och kvinnliga elevers skrivande i skolan. Jag har dessutom tittat på ett antal elevtexter som jag fått från dessa lärare. Lärarnas uppfattningar och attityder har jag sedan ställt i relation till tidigare forskning och till de resultat som jag har fått fram vid en mindre analys av elevtexterna. Det visade sig att tidigare forskning, lärarnas attityder och elevtexterna inte helt stämde överens. Det förefaller som om lärarna, tenderar att i viss mån överskatta skillnaderna om man jämför med texterna. Forskningen pekar på ännu större skillnader än de lärarna tycker sig se. Det är inte bara flickorna som kan stava, och även pojkarna kan uttrycka känslor. Samtidigt pekar lärarna på andra faktorer än könet som viktiga för elevernas prestationer när det gäller skrivande